You are currently browsing the tag archive for the ‘inre’ tag.

10 juni 2017 Så här mår trädet idag?

Mellan juni 2014 och juni 2015 fotade jag detta träd en gång i månaden. Varför? Ja, inte vet jag… en kul grej bara. Så här ser det i alla fall ut idag.

Så här såg det ut då:

Bekräftelsetorsk, självförakt, uppgivenhet och hela tiden trött på att inte komma undan dessa tankar. Hela tiden slut och ju mer jag spänner bågen för att orka minskar marginalerna i tillfrisknandet. Får liksom aldrig ro i det som går framåt eftersom jag knappt känner det längre, även om jag vet någonstans att det är skillnad. Orkar inte med mig själv. Mitt karma är min bödel.

Ja, jag känner mig pressad att orka alltmer nu.

Det är väldigt svårt att förklara detta med ord så att det blir begripligt eftersom jag själv knappt förstår vad som händer med mig ibland. Vill inte beklaga mig, vill inte ha bakslag, vill inte känna känslan av att det inte går framåt. Orkar liksom inte vara i detta längre. Känslan av att tappa, att inte vara pigg och positiv… hur jag än försöker forma tankarna blir det så jävla paradoxalt det hela. Å ena sidan och å andra sidan. Hela tiden denna djupa dubbelhet som jag inte riktigt fixar. Sen säger jag till mig själv att ge fan i att grubbla! Men ibland går det bara inte. Grubblandet är en del av mig.

Paradoxal dubbelhet i framåtskridandet. Kraften att klara av jobbet gör att det inte finns så mycket kvar till resten samtidigt som den där sjukliga tröttheten inte är där, men ändå orkar jag ingenting när jag gjort en arbetsdag. Och nu är det “bara” 50%! På måndag ska jag upp till 75% vilket gör att all kraft går till detta än mer i fortsättningen. Har inte planerat ett dugg i sommar, inga resor, ingenting… orkar inte och vågar inte. Mitt mål är att orka jobba 100% och sen finns det inte plats för mer.

Paradoxal dubbelhet i trötthet, sociala kontakter och synen på hela livet. Tacka fan för att man blir slut när det inte går att bara vara i längre perioder.

170610_01

Låt mig få sitta ner en stund? Är jag välkommen? Inga krav på att föra sig och spela ett spel? Kan jag någonstans få vara Jerry till 100%?

 

Wonder if you wonderWitt Lowry

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

LadyGaga_TheCure 2017Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]

Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.

Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.

Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.

Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.

Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.

Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.

Så förbannat känslig för allt. En grotta långt ner där inga tankar eller ord nås. Är det enda möjligheten för att inte känna så jädra mycket?

Tvivlar, misstolkar och misstar mig. Givetvis så sväljer jag när det blir fel och försöker agera förnuftigt, men långt därinne så gnager självföraktet vidare.

Känner sådan destruktivitet mot mig själv. Orkar inte stå upp för det som jag varit så duktig att stå upp för sista åren. Faller och tänker att nästa dag så, då ska jag ta nya tag. Nya tag mot någonting som egentligen inte spelar någon roll. Just så känns det, det spelar ingen roll.

Idag har vi haft 24 grader och sol! Det är september precis såsom jag vill ha den. Mera sol och mera värme! Go on, kör vidare och fastna nu med värmen ett tag. Det gör allt lättare.

Drar på allt. Fixar saker när jag måste. Tandläkarskräck så det förslår. På måndag ska jag lägga mig med käften öppen och de ska in med borrar och slangar och jag vet inte allt. Att flyga känns ju ingenting om jag jämför idag. Det ger mig ångest av bara tanken. Sen ska man betala för det också! Nej, jag vet inte jag, det känns bara jobbigt att fixa käften.

Förra posten kanske fler undrade om det är på väg att snurra över totalt nu för gubben? Så kanske det är för detta med medvetandet och känslan av att inte vara med fast man är det, den är inte att leka med. Det är en märklig situation för mig just nu. Folk får tro precis vad de vill. Det struntar jag i, men jag måste få lätta på trycket åtminstone här på min blogg.

Finns det någon som verkligen förstår mig? Någonsin? Förstår jag själv? Det är frågor jag ställer mig ibland och mina egna svar svindlar för om inte ens jag kan säga ja på dessa frågor, hur ska då någon annan kunna göra det? Och det svaret ger mig ångest och starka känslor av ensamhet.

Men så kanske det alltid har varit? Det jag inte försöker göra nu är att fly från mig själv och då kommer dessa känslor och tankar som ibland är läskiga att känna och tänka fullt ut. Så är det nog med väldigt mycket och det handlar kanske om att jag saknar vägledning? Att få hjälp med att sortera och förstå allt som kommer över mig. Men vem kan/vågar/vill och förstår?

Gör man saker i livet utan att medvetet vara ond eller medvetet agera så att någon far illa, då är det väl ok det man känner? Medveten ondska och människor som har baktankar för egen vinning, de har jag allra svårast för och då kan man se ut som ett fromt lamm och vara hur vänlig och trevlig som helst på ytan. Det går alltid igenom, de som är medvetet elaka och leker med andra människors känslor på ett sätt där de njuter av andras smärta och tillkortakommanden.

Mitt medvetande är just nu väldigt rörigt, men jag vill aldrig göra någon illa medvetet. Det är jag helt säker på. Så har det inte alltid varit. Men om jag lärt mig någonting av dessa år, så är det att ärlighet i allt är den enda vägen framåt. Tänk vad skönt det är att slippa lögnerna och att komma ihåg vad man sagt till olika människor så att historien håller ihop. Vilka exempel jag stött på genom åren. Men så går det åt helvete också tillslut…

Nu skriver jag det som kommer till mig. Kanske inte så sammanhängande för vissa, men för mig väldigt skönt att få ur mig. Om galenskap, falskhet och det inre.

Och i morgon måste jag låta mitt inre bestämma. Inte den jordiska delen, utan den andra… please?! Våga nu för fan och tryck ner gaspedalen, gubbe!

Det är JAG själv som är min största fiende. Det är JAG själv som tänker elakt och negativt om mig själv. Som TROR en massa och till och med på ett undermedvetet plan förutsätter det värsta, för att det liksom är utgångsläget som jag i paradoxen känner igen och tror mig “behärska”.

Ingenting kunde vara mer fel.

Det är just detta som är gamla tankemönster. Där JAG lurar mig själv i att tro att tryggheten ligger i det som jag känner igen, oavsett hur negativt och destruktivt det är för mig. Det är inte ens medvetet många gånger.

Det är så svårt när det blir skarpt läge för mig att även i praktiken förstå detta. Förra veckan var hemsk. Gamla tankar och idéer poppade helt plötsligt upp i skallen på mig igen. Jag blev så förvirrad några dagar och visste inte hur jag skulle ta mig ur allt detta.

Låta allt bero. Andas och bara vara.

För det går över. Tankarna minskar och att inte agera eller göra någonting överilat, det är mitt svar på allt detta som virvlar inom mig. Starka känslor och svar på dem att jag är värdelös, liten och svag. Precis som jag alltid tänkt tidigare och dessutom så flyr jag när jag känner för mycket och inte har kontroll på känslorna.

Att känna på riktigt har för mig varit det allra svåraste. Utan skydd och vägar att fly till. Det är ok att känna alla känslorna. Trots kraftig ångest och beteende som jag inte är stolt över, så är jag ändå medveten om det som sker och då är hälften vunnet. Låta allt bero. Andas och bara vara. Det går över.

Det är JAG själv som är min största fiende till utveckling. Det vet jag ju. Och ändå så blev jag nu så rubbad i mina känslor, att jag under några dagar tappade allt. Det kändes i alla fall så och jag var förtvivlad ett kort tag. Men att låta allt bara komma och sen stå ut oavsett utan att göra något destruktivt. Det är så tufft, men det fungerar. För mig är ju löpningen guld värt.

Vad är alternativet? Vad är det värsta som kan hända? När alternativen att supa eller hoppa framför tåget är någonting som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig ta till, vad är då alternativet? Vad är då det värsta som kan hända?

Det gör ont ett litet tag och sen tonar det ut… om man låter det göra ont. Pratar med sig själv och frågar sig själv vad detta står för. Inte försöker fly och göra allt för att slippa känna även det jobbiga för då minskar det onda, sakta men säkert. För det är JAG som är min största fiende, inte du eller någon annan. Jag har makten i mitt liv, ingen annan.

Sen att jag återigen hamnar i samma känsloscener i det här livet, det är en stor lärdom i det som för mig är väldigt tufft att inse. Men jag kämpar med det… och någonting har jag lärt, det vet jag. För det så försöker jag klappa mig själv på axeln. Nu har jag dessutom tagit tjuren vid hornet i en känslomässig sak och varit så jävla ärlig jag bara kan… det vet jag är det bästa och det gör att inga vägar bort i lögnernas alléer är möjliga. Vet att det kommer att känns skönt på sikt.

Ingen resa till stan idag heller. Varken jag eller Ellet hade någon lust att sätta oss på någon buss och kuska runt. Tror minsann att denna nu långa ledighet har gjort oss en aning bekväma. Måste man inte ut, då är det lätt att man blir kvar inomhus.

2015-01-03

Så idag huserar jag med dator och tidning i köket.

2015-01-03 Ann-Britt Pettersson

Min mamma lämnade oss för 34 år sedan och därför så ser det lite annorlunda ut på köksbordet idag.

2015-01-03 Ann-Britt Pettersson

När jag anordnade detta i morse och tände ljuset så hände det någonting. Det började med att jag satt hos mamma en bra stund och tittade på henne. Tankarna for och minnen kom tillbaka. Knäppte mina händer och vilade i detta ett tag. Vet inte hur länge, men någonting hände med mitt medvetande. Jag fick helt plötsligt en sådan energi och kraft.

Kände också en uppmaning att jag nu måste jag ut och gå Slingan*.

Oavsett om det handlar om självsuggestion och längtan att få kontakt (det kände jag dock inte medvetet) eller vad det nu var, så hjälpte det mig i alla fall att även få ordning på tankarna och ut, det skulle jag bara…

2015-01-03 Ann-Britt Pettersson

…så ljuset hos mamma fick vila en liten stund.

Det är så skönt att ha den tro jag har. Det får vara hur det vill med vad som är vad, men för mig så är den en trygghet och jag är uppenbarligen inte ensam om mina känslor och upplevelser.

Den ger mig sådan kraft när jag vågar lita på den, som idag. Den finns där även om jag tvivlar och annat utanför mig försöker så tvivlen. Sen om jag bedrar mig själv eller hittar på allt inom mig, så spelar det ingen roll. För det gör mig gott och jag får kraft och energi av detta!

2015-01-03

Ett par plusgrader och solsken. Kände mig stark när jag gick Slingan, som om jag skulle kunna gå hur länge som helst.

2015-01-03

Stora ståtliga tallar.

2015-01-03

Ett fantastiskt väder var det. Trots att det var nästan mitt på dagen, så stod solen så lågt och kändes så långt borta. Blåa himlar kan man inte få för mycket av.

2015-01-03

Att bära själv. Att inte låta andra styra mina tankar. Erfarenheterna av både ock behöver vi alla. Vi lär hela tiden av varandra och att kunna se det utan att värdera enbart genom egot, det är en del av vad livet på denna jord går ut på.

Vi är alla ett, samtidigt som vi är splittrade i så många olika medvetanden i det stora spindelnät som vi alla tillhör. Det är min tro som gör mig gott. I det måste jag lita på när andra försöker så tvivel i mig. Det är min skola under 2015 känner jag.

** En runda jag tar runt byn, som är ca 4 km lång.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Sövd? No no no... utdragning på hederligt vis den 11/7...vojne vojne Majas morgonpose. #katt #catlover Fika och samtal med terapeut @monalagvik En av de sju dödssynderna.... Dricker mitt morgonkaffe i den finaste muggen. 🇬🇧 🙏= @krumelutten och @tofflisen Ny fin bryggare på jobbet. Bryggs från hela bönor. Starkt och gott...

Twitter

Tweets jag gillar