Etikettarkiv: inre

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Annonser

Lyckan…

…är att någon annan ska fixa det!

  • Lyckan är att komma till serverat bord och plocka ut godsakerna.
  • Lyckan är att någon annan går före och leder en rätt.
  • Lyckan är stödja sig på andra för att slippa stödja sig på sig själv.
  • Lyckan är att andra gör arbetet!!
silhouette photography of group of people jumping during golden time

Photo by Belle Co on Pexels.com

Lyckan som ord retar mig. Lyckan är ett ord som bedrar, står för det där onåbara och så länge den söks någon annanstans än inom sig själv når man den aldrig. Det är ingen sann lycka.

Missbruk, manier och ett stort ego är nästan jämt ett tecken på avsaknad av inre lycka. Ett stort ego betyder inte att man tycker om sig själv. Ett stort ego är precis tvärtom, man måste bevisa att man duger, genom överdrivna och falska påståenden och ageranden.

Det tomma och olyckliga inom en får absolut inte komma ut. Att prata på djupet om den man är och varför man är som man är, det flyr många ifrån. Mer eller mindre genom olika sätt och ofta genom ett förstorat ego som måste bevisa en massa för andra.

För mig handlar det om att byta sätt. Från alkohol och motion till ett ätande idag som jag inte har kontroll över. Intellektet vet om allt detta, men kraften har inte funnits där att ta itu med detta. Jag vet, tänker man på det viset är man långt ifrån att acceptera sig själv. Att se det som ett måste visar på att jag efter alla år fortfarande inte kan vara trygg i mig själv och göra det som min kropp eller själ mår bra av. Det är precis som om jag måste ha någonting som gör mig illa.

Jag söker inte lyckan på det sättet som många gör. Eller tror sig göra genom att visa upp meritlistor på hur duktig man är, hem med överflöd av saker eller för den delen en munsvada som egentligen inte säger mig någonting. Ändå misslyckas jag att hitta lyckan.

Var möter jag lyckan? Bara inom mig själv, inte hos någon annan! Jag vet ju det, men ändå går det inget bra för mig.

Just för att jag med skallen tror mig veta en massa, betyder det inte att jag lever på det sättet. Långt ifrån. Det är som om jag är känslomässigt ”skadad” inom mig själv, och inte riktigt kan få ro, vad jag än gör. Har varit sugen på rosenmetoden, meditation av olika varianter och till och med hypnos, men kommer hela tiden till samma slutsats:

Lyckan ligger inte utanför mig själv. Lyckan hittar jag bara själv, visserligen ibland med inputs och stöd. Men det stora och slutgiltiga arbetet kan jag bara göra själv. Lyckan är bedräglig såsom vi ser den idag. Hur många människor kan i hjärtat säga att de är lyckliga? Att de lever de liv de vill?

love people romance engagement

Photo by Katie Salerno on Pexels.com

Var på vippen att göra en sak igår som jag verkligen vill med hjärtat, men fortfarande hindrar någonting mig för att vara sann och våga utmana livet. För vissa är det självklarheter att följa sitt hjärta och leva ut sitt liv till fullo. Lyckan att vara sig själv utan att sätta på maneér och sätt som bara fördröjer den i djupet inre friden, gör att jag ibland inte ens vågar försöka.

Använder ordet lyckan för att det just är så bedrägligt. Lyckan kan betyda allt från att få ett leende på morgonen eller slippa en ångestattack som tidigare kom som ett brev på posten. Att klara situationer, som tidigare var otänkbara kan vara lycka. Lycka kan också vara att älska sig själv så mycket att alla form av stimulantia inte behövs mer. Det är en stor lycka för många.

Hittar man lyckan, vad händer då? Är det slut då? Dör man? Kan man (jag) vara rädd för att hitta lyckan just av den anledningen?

Drömmen, snön & förunderligheten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är mycket snö nu för att vara på dessa breddgrader. Det är säkert mellan 30-40 cm och jag har precis varit ute och skottat för katterna. Ni som känner mig vet att jag längtar till våren och att kunna sitta ute på baksidan med en kopp kaffe…

Fokus ligger på att vila i nuet. Det är min stora utmaning och nu känns det äntligen som om jag också kan göra det på allvar. Inte bara med läpparnas bekännelse då jag lurade mig själv under väldigt lång tid av mitt liv.

Var i en dröm som är väldigt märklig. Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare” eller vad det var.

När jag låg där flimrade händelser i mitt liv förbi och ingenting var liksom farligt eller hemskt, utan jag bara tittade på dem utan värdering. Det kändes tryggt och helt ok. Saker och ting förpackades liksom i lådor och jag var med och ”upplevde” dem igen. Väldigt märkligt var det i alla fall.

I det vakna tillståndet, i den här verkligheten läggs också saker på plats. Det kan låta som jag skyller ifrån mig när jag skriver att mitt ”Ego” försöker lägga hinder för den utvecklingen och så har det nog varit i stora delar av mitt liv. Den del som är rädd och inte vågar nytt, den minskar inom mig. Inte stanna kvar i det som är, inte leva i det förgångna och klassikerna att se möjligheterna istället för hindren integreras på allvar, även om det går väldigt sakta. Det tar år och ibland hela liv att komma till den punkten.

Livet är förunderligt om jag vågar ”hänga med” och inte hålla fast vid gamla föreställningar. Helt plötsligt har förflyttningen i medvetandet skett och jag överlevde! Det är inte farligt och det känns ju riktigt ok. Både vad det gäller jobb och familj.

Egot inom mig kämpar för sitt liv och försöker tränga tillbaka de visa vinster jag gjort, men i vissa saker är matchen förlorad och jag uppskattar det som är, utan denna del av mig. Förunderligt som sagt och ibland går det inte ens att formulera och det är nog precis som det ska vara. Kanske är det detta som är utveckling, att acceptera det som inte går att förklara och låta det komma?

Det är gott i alla fall oavsett vart det kommer ifrån. Just här och nu.

Det finns en mening…

Fika

Sätt dig ner en stund, lyssna på vad jag har att säga dig! Ta koppen med kaffe. Jag vet, den saknar ”öron” och det är ett jädra otyg. Men vänta en stund dårå tills det svalnat lite. Hoppas kakorna är ok, enkla havrekakor men ack så goda.

Det finns en mening med att inte ha allt planerat. Det finns en mening med att bara vara i nuet och inte ha så stora åthävor just nu av aktiviteter och göranden. Det är en tid av att sluta sig för att förstå.

Ibland ska man stanna upp. Förstå ett och annat och vad man gör här på jorden. Inte rusa iväg och aktivera sig hela tiden för att slippa lära känna sig själv på djupet. Jag vet, det är läskigt och obehagligt men tiden är inne nu att ta sig själv på allvar. Inte fly genom att döva eller hela tiden distrahera sig med annat.

Sitt ner. Nollställ tankarna. Bara andas. Följ det som kommer även om det tar timmar.

Det finns en mening med allt. Att uppleva motsatsen gör vi alla. Ibland kanske meningen bara är att sitta ner och inte göra någonting. Hetsa iväg och inte vara sig själv, lyssna på andra och komma så långt ifrån den man egentligen är. Är det meningen med livet?

Trösten är att det aldrig är försent. Det kan fördröjas och känslan av att ha förlorat är chimärt och något som går över. Vi kan aldrig förlora för alltid. Vi får alltid nya chanser. Både en tröst och skräck i min värld. Visst, saker och ting kan ta så mycket längre tid, vi kan uppleva smärta och glädje på vägen. Men tillslut kommer vi rätt och vägen är den stora lärdomen. Det finns inget mål, inget slut. Vi fortsätter för alltid och för evigt.

Det finns inget helvete. Helvetet är här på jorden i så fall eftersom vi känner så mycket blandade känslor. Jorden med dess svängningar och låga vibrationer är tungt att leva i. Tänker inte mer knäppa någon på näsan och säga att så här är det. Detta är min bild och min känsla över hur allt är.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi får leva några år till i en värld som vi tror är den enda som existerar? Att begränsa sig så mycket att tro på ett enda medvetande som dör. Vår kropp, vårt skal dör, men medvetandet tar sig vidare. Detta med medvetandet finns ständigt i mina tankar. Ibland är jag tillfreds med det jag känner men ibland skrämmer det mig väldeliga. Att vi alla är ett, ett enda stort medvetande kan få det att svindla rejält inom mig. Det är nog mitt Ego som kämpar för sin ensamrätt och överlevnad till den lilla bit som just nu är mitt egna medvetande.

Vad är det värsta som kan hända? Det finns en mening… …långt större och mer otrolig än vi ens kan föreställa oss med de redskap vi fått här på jorden. Be mig inte att förklara mig, för det kan jag inte utan det är bara min känsla och det jag känner.

När jag får tänka fritt och låter tankarna fara iväg, då blir orden på det här viset.

Inre fängelset

pexels-photo-143580.jpeg

Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.

pexels-photo-433625.jpeg

Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.

pexels-photo-216587.jpeg

Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.

pexels-photo.jpg

Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.

pexels-photo-764880.jpeg

Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.

Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.

pexels-photo.jpg

Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.

Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.

Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.

 

 

Känsligheten

På jobbet har jag en armatur ovanför mig med massa lysrör. För en tid sedan började de låta väldigt mycket. I armaturen finns två olika lägen och numera är det omöjligt för mig att ha på dem båda samtidigt. Ljudet är inte behagligt och det surrar i skallen på mig. Ha en igång funkar ok. Har påtalat detta och hoppas att det finns någon lösning.

Känsligheten hos mig gällande ljus och ljud har blivit starkare sista dagarna. Vill inte gå in på detaljer i varför det blivit som det har blivit men det är en kombination av inre tankar som jag inte får ordning på som i sin tur påverkas av den så kallade verkligheten.

Fokus måste vara på mig själv. När jag försöker tänka på mig själv får jag dåligt samvete hur jag än förnuftigt försöker tänka bort det, för jag vet att jag måste tänka på mig själv och lugna ner mig. Det går inte bättre för att jag med tanken vill och tror mig kunna ta genvägar. Det gör mig så ledsen ibland att jag bara vill strunta i alltihopa.

Måendet skiftar väldigt under dagen. I morse vaknade jag av mobillarmet (vilket aldrig händer) och sen var jag redan från början väldigt seg och trött på jobbet. Men de första två timmarna gick det ändå ok att jobba. Tror jag tänker för mycket också på en massa jobbrelaterade saker, vilket tröttar ut hjärnan. Vid lunchtid försökte jag ta det lugnt och affirmera vilket inte funkade så bra.

När jag sedan efter lunch för tredje gången av misstag hade raderat den webbsida jag höll på med kände jag bara att detta går inte. Hjärnan funkade inte för sådant arbete och det vara bara att åka hem. Sov i nästan tre timmar och då kändes det bättre. Orkade laga mat åt grabben och vara lite social.

Känsligheten gick förr att “stänga av” och liksom gå förbi. Det klarar jag inte av längre. Det blir problem direkt med att tänka och göra saker när hjärnan anser sig ha fått nog med intryck. Ibland får jag gå tillbaka flera gånger för att komma på en tanke som jag hade sekunden tidigare. Det är så frustrerande, vilket inte gör situationen ett dugg bättre.

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet? Tror mig klara mer än jag gör? Jag vet faktiskt inte. Det kan också vara mina tankar som lurar mig, där jag springer iväg och tar ut negativitet i förväg och tror att jag inte klarar av vissa saker. Samtidigt vet jag att jag måste vara försiktig så att inte trådarna i hjärnan går sönder igen. För det var så min husläkare sa, att det var hjärntrådar som hade gått sönder när jag mådde som värst. Att läka dem tar månader och ibland år och i värsta går det inte alls.

Det positiva är ändå att jag återhämtat mig så pass att lusten för ordet finns där. Då är det inte lika illa som förr. Tänker också att det är en depression som förstärker och som påverkar utmattningen jag hade tidigare på ett negativt sätt. Hoppas bara inte att det fastnar alltför länge eftersom jag då inte riktigt vet vad som händer med mig.

Ledsenhet och negativitet tar energi, en energi som är svag som den är från början. Men det är väl detta jag måste lära mig att leva med, att det är så här i perioder. Det kan aldrig blir som förr.