Stanna upp och tänka till

Maxi mår bra. Ser inga tecken på att han är skadad eller har ont. Han har precis gått ut en sväng och allt är som vanligt igen.

Det är mitt fel att det blev så dramatiskt som det blev. Det är bara att konstatera det nu när jag har facit i hand.

Hade jag varit lugnare och verkligen kollat upp honom INNAN jag drog iväg hade jag upptäckt halsbandet som satt över hans mun. Då hade jag tagit bort det hemma och inte på djursjukhuset. Jag hade då avvaktat och sett att han hade blivit allt bättre under dagen. Det känns inte bra idag att det blev som det blev.

Förstår inte hur jag missade detta under kvällen och när han kom in? Måste ha varit helt uppe i det blå eftersom jag tolkade ett halsband som en tunga. Vågade inte då närma mig honom och titta ordentligt utan jag hetsade upp mig så jag missade detta helt. Vilken väckarklocka jag fått.

Ett meddelande till mig efter gårdagen är att STANNA UPP och titta mig omkring, inte fortsätta rusa rakt in i väggen och snurra runt i min egen värld. Nu efteråt försöker jag se det som ett starkt och nödvändigt meddelande till mig där Maxi blev en ofrivillig budbärare genom det som han nu fick gå igenom. Sen kan vi spekulera i den andliga aspekten av det hela hur mycket som helst, men det orkar jag inte riktigt med nu efter denna händelse.

Frågan är hur halsbandet kunde hamna på det grymma sätt som det nu gjorde? Över munnen och ner mot svalget på ett sådant hårt sätt att han påverkades genom att det rann saliv och han blev helt paralyserad som det verkade? Det är mycket märkligt det hela, men på något sätt måste han ha fastnat någonstans med halsbandet och sen dragit till det själv så illa att han inte fick loss det. Stackarn…

Men han mår bra nu och jag har gosat mycket med honom. Det är jag skyldig honom efter detta äventyr.