Viktiga ord i förmiddags. Pest eller kolera, men det måste sägas. Ensamheten tar lätt kommandot inom mig och då speciellt vid sådana här situationer som blivit resultatet av det sagda. En runda till… nya försök att öppna upp… …eller stängs dörren för gott nu?
Det blir lätt att jag tycker synd om mig själv. Känner mig så jävla utsatt och sårbar och vem vill utsätta sig för sådant frivilligt? Det är en dubbelhet i detta som gör mig så frustrerad för jag vet att det går över, samtidigt är den enda vägen att våga visa vad man känner och stå för det, även om det i det korta perspektivet gör en illa. Detta är för mig en viktig lärdom och jag måste kunna ta detta utan att göra mig själv illa.
Det blir aldrig bra för mig. Så känns det. Åren går och jag siktar alltid fel verkar det som. Hur många gånger orkar man med sådant? Det är ju den direkta och primitiva tanken jag får. Det går över och jag kommer att kunna se mer moget på det jag går igenom. Vissa upplevelser måste jag igenom, hur smärtsamma de än är för mig.
Jag är inte ensam. Fast ibland så väljer jag att dra mig undan. Det kämpar jag emot och försöker undvika. Då är det fint att prata med en syster som lyssnar och finns där. Mitt i vårt samtal så kommer ett annat. Man kan bara skratta åt eländet. Vad gör man med någon som är bortom all kontroll och lever i en fantasivärld som ingen annan uppfattar? Som fortfarande tror sig vara relevant och viktig. Det är enormt tragiskt egentligen, men ingen förmår längre att se det så. För det finns ingen bot och bättring i det här livet.
Lyssnar på Madonna om natten när det bara inte går att sova. Fina underbara Madonna. Hennes musik räddar mig återigen. Tröstar och finns alltid där. Hon är min ängel.
jerryolsson.se 