En mycket känslomässigt jobbig dag. Allt började så bra med en samordnare som smekte med och var så vänlig. Borde redan då ha förstått att detta bara inte kunde vara som det skulle, vis av tidigare erfarenheter.

Så rätt jag fick. En eftermiddag med en totalt onödig tillrättavisning, bara för att liksom visa att det är hon som bestämmer. Så nedrig och onödig och på ett sätt som gjorde mig först arg men sedan uppgiven.

Ska det vara så här nu? Det verkar som om jag liksom hamnat i klorna på en som smeker med ena handen och slår med andra. Jag blir liksom inte klok på sättet och det tar så jävla mycket kraft av mig. Inväntar explosionen då allt ställs på sin spets. Idag var det nära och det är inte frågan om, utan när det brakar ihop totalt på jobbet.

Sen detta med mina splittrade känslor inför en medarbetare som är så påfrestande. Idag skulle jag ta tjuren vid hornen och prata, men hon var inte på plats. Tydligen hade hon även sökt mig men då var inte jag på plats. Det är känslomässigt totalt utmattande detta som pågår. En del av mig älskar henne och en annan vill bara fly och inte vara orsaken till en massa trassliga känslor och sådant. Orkar fan inte, men samtidigt längtar jag oerhört mycket efter henne på ett sätt jag nog aldrig känt inför någon annan. Det är ett djup som skrämmer mig.

Mentalt slutkörd och jag vet inte vad det är som händer med mig. Kommer hem, sätter mig ner och helt plötsligt känner jag en sådan sorg och kan inte sluta gråta. Det är ett känsla som gör så ont i mig. Så trött och orkar ingenting.

Vad är det som händer med mig?

Ber om vägledning, så förtvivlat om vägledning men får ingen ro inom mig. Inga svar, ingenting. Total tystnad.