Är mitt dåliga humör ett resultat av att jag är stressad eller handlar det om att jag lär mig att säga ifrån? Visserligen gör jag det på fel sätt ibland, men ändå, vad är vad i detta? Jag vet faktiskt inte.

I morse bad jag om ursäkt för mitt uppförande. Att kasta sten och själv sitta i glashuset blev då tydligt, även om det tog ett tag för mig att förstå det. När jag satt på bussen på väg ut till Breidagård, gick tankarna från svartaste svart till en slags acceptans över det som hänt.

Personen godtog min ursäkt men ändå känner jag mig usel. Som om det är programmerat i mig att göra det. Den andra aspekten av dessa beteenden från mig är mer oroande. För detta var andra gången på kort tid jag exploderade och inte kunde hålla emot och kanske är det så att jag är på gränsen till någonting obehagligt, fast jag vägrar att se det? Håller emot, lappar upp och kör på för att inte rasa? Jag vet faktiskt inte, mer än att ångesten känns lite för ofta inom mig sedan några dagar.

Tänk hur det går upp och ner. Från hoppfullhet till ångestritter. Oftast går det mesta bra när jag har en vanlig dag så att säga och ska vara på kansliet. Ännu bättre är dagen om den är mötesfri, för då hinner jag ofta att jobba undan och stressen blir mer hanterlig, även om den ligger där mer eller mindre latent som det känns just nu. Men vid minsta avsteg mår jag inte bra och ett tecken är dessa ageranden när jag blir för pressad…

Idag skulle jag alltså iväg till Breidagård. Tio minuter innan kommer den här personen till mig och jag grejar inte det med det sätt och de frågor jag får emot mig. Blir skitstressad direkt och hugger utan att tänka. Det är som om inbyggda reflexer drar igång och jag tror att de vill ha hjälp direkt och jag vet hur svårt jag har att säga nej. Då blev det så att jag fräste ifrån om att skicka mejl istället, jag har inte tid nu osv osv… det blev liksom en grej för mycket och mitt agerande var inte bra.

Den här personen tolererade inte mitt sätt, vilket jag kan förstå och reagerade nästan på samma sätt som jag gjorde, fast utifrån sin utgångspunkt. Det blev en väldigt jobbig stämning och jag tar på mig skulden helt och fullt. Att jag liksom aldrig lär mig!

Två gånger är en gång för mycket. Ser väggen och är på gränsen känner jag till ett mående som jag så väl känner igen. Backa, andas och ge fan i att känna så jävla mycket. Ok, herr Olsson…?!!!!