Vete fan vad det är med mig! Som om jag ingenting lärt av de sista åren! Som om det bara var att ta rutschkanan rakt ner till marker som jag trodde att jag besökt för sista gången! Så lätt och så less på detta. Att jag liksom lurar mig själv hela tiden och tror att jag ska komma undan det svarta helt. Så less, less…

Ja, jävlar vad usel jag känner mig som går på samma saker om och om igen. Hela tiden och alltid. Just dessa dagar och stunder känns det som om jag ingenting lärt, men jag vet ju att det är fel.

Blir förbannad på mig själv att jag liksom tillåter mig igen att bli liten och orolig. För vad? Varför håller jag på så här igen för?

Tänk att jag bara klarar av att leva livet i teorin. När det bränner till, oavsett vilka känslor det handlar om, på riktigt och i livet, då kryper jag tillbaka in i skalet igen och tycker så jävla synd om mig själv. Vilket i sin tur gör att förakt och uselhet dominerar i känslorna så starkt! Så förbannat trött på att jag liksom snurrar runt i detta.

Idag efter jobbet var jag trängd av mig själv. Kan inte förklara det på annat sätt eftersom det är jag själv som är domaren. Mådde skit och var så sugen på att förstöra det jag håller på att bygga upp. Så det blev dessa jävla nötter med choklad igen… jo sårå att, jag har i alla fall gått från annat skit till dessa nötter… åtminstone en framgång… men jag har hamnat där nu att jag missbrukar detta och har svårt att ge fan i det. Åtminstone ett par hekto om dagen. Sötsuget har mig i sitt grepp. Det förstör min träning eftersom det går ungefär jämt upp i vikthänseende. Står och stampar. Ångest och frustration på det jo sårå att…

Skyller på en massa inom mig att det blivit så här. Kan inte stå upp för mig själv utan att bli överkänslig och analysera åt helvete för mycket. Som vanligt och så skäms jag inför mig själv. Tänker elaka tankar om andra människor och fördomarna flödar, när det egentligen är mig själv som jag avskyr. Speglarna blir enorma när jag mår på det här sättet!

Sorgen och saknaden blir så jävla stark i dessa situationer. Känner mig avklädd och liten och det gör mig less och trött. Nu känner jag mig bara arg. Sorgen efter närhet. Att jag liksom inte är värd det, utan jag ska leva ensam i resten av mitt liv. Det är så det känns och det kan inga som helst mogna och kloka tankar ändra på. Det är faktum och jag slåss som fan emot det för att det inte ska ta över mig. Sorgen och saknaden.

Acceptansen blir svag och ilskan tar sedan över.

Nu har jag fått tjöta av mig skiten. Kanske blir onsdagen bättre? Utan sorg och saknad över någon att hålla om och älska… vem vet?