Kollat på en holländsk film med namnet Boys (2014). Den handlar om en kille som upptäcker att han gillar killar och den inre kamp det skapar hos honom för att våga bejaka den han är fullt ut.
Gijs Blom spelar Sieger och Ko Zandvliet Marc och deras attraktion till varandra skapar en del tankar inom mig. Det är en fin historia och de är så söta tillsammans när de väl vågar acceptera känslorna de har för varandra.
Jo, jag vet att man kan så långt upp i åldrarna så att skörden passar en där man är idag. Jag vet det och många säger att det aldrig är försent att få ett liv där man bejakar det man känner inom sig fullt ut.
Raderar och tar bort ord hela tiden när jag ska skriva om vilka tankar filmen ger mig. Be mig inte förklara varför. Börjar resonera i reinkarnationsbanor för att förstå eftersom min tro på sådant är bergfast. Livskedjan är oändlig och allt hänger ihop. Vare sig egot vill eller kan se det.
Klarar inte längre av att linda in orden i floskler och allmänna tankar. Det var jag mästare på tidigare och vissa poster för några år sedan i ämnet visar hur djupt i ordbajseriet jag satt, även om jag gjorde sken av annat.
Tankarna fastnar i att allt är rätt. Och fel. Och både och. Det finns liksom inget fel eller rätt i att leva och vara människa. Göra sitt bästa och försöka. Flummigheten är stor, men vem har svaren? De finns ju inte. Man kan bara sträva åt det håll som känns bra för en själv och de omkring en. Kan det någonsin bli fel att älska en annan människa?
Boys är en film som handlar om längtan. Nu tycker jag att filmen var ok, inte mer. Det saknades ett djup och en utmaning gentemot killarnas omgivning. Deras reaktioner gicks helt förbi och det gjorde att min känsla blev att någonting saknades i filmen. Men ett medelbetyg (5 av 10) får den i alla fall för berättelsen och att den inte lade några värderingar i deras kärlek och längtan till varandra.
jerryolsson.se 