Jag blir uppmuntrad till att ta egna initiativ, till att prioritera själv och sköta mitt jobb enligt det jag anser viktigt. Så trodde jag att det var i alla fall… tills idag…

Ska beskriva situationen som det blev idag, varför jag tog på mig mina kläder och åkte hem. Kände bara att nu fick det var nog, nu orkar jag inte mer.

För en tid sedan så fick jag via kalendern en inbjudan till en workshop. En workshop som en datafirma bjöd in till. Jag såg att fler än jag skulle vara med. Min tanke var att detta handlar om reklam för just den firman och vad den kan erbjuda. Ingenting viktigt enligt mitt sätt att prioritera saken. När sen min chef dessutom inte pratade med mig ALLS om detta och inte någon gång nämnde om denna workshop, så tog jag det också för att det var inte så viktigt att vara med och jag tackade nej via kalenderfunktionen.

Denna workshop gick av stapeln idag på förmiddagen. Jag hade ingen tanke på att delta och dessutom hade jag andra saker som jag skulle göra. Jag hade prioriterat efter eget huvud och det passade inte min chef alls.

När jag satt på ett rum och installerade en ny arbetsstation så stövlar min chef in. Undrar varför jag inte är med på workshopen och säger dessutom när jag berättar om mina prioriteringar att de är fel. Att jag skulle vara med och att jag nu skulle omprioritera. På stående fot och liksom bara strunta i det jag höll på med. Hon ifrågasatte också vad jag gjorde och verkade inte alls förstå det jag försökte säga.

Jag kände mig angripen och blev efter en stund väldigt ilsken och sur på min chef. Hade hon för ett par dagar sedan bemödat sig med att prata med mig om workshopen, då hade det varit en annan sak. Men nu, liksom utan förvarning och bara tro att jag skulle komma och dessutom ifrågasätta mina prioriteringar på det sätt som hon nu gjorde, det gjorde att jag fick nog.

Det blev en sak för mycket. Bägaren rann över. Jag orkade inte mer. Tog mina saker och åkte hem. Hjärtat bultade hårt och en begynnande ångest var på väg. Det kändes ett tag som förr i tiden och jag blev orolig som sjuttsingen över vart detta var på väg. Tankarna gick igång varför chefen agerade på det här viset? Varför hon som så ofta den senaste tiden, inte verkar ha någon koll på vad man jobbar med? Vad man står i och vad som händer? Det gäller för övrigt inte bara mig, utan fler i mitt team.

Nej, det var en hemsk förmiddag. Jag gick planlöst omkring på stan och den klipptid som jag hade tänkt skita i, den tog jag och det blev liksom viktigt för mig att göra någonting positivt för mig. Det var bra mycket skönare att sitta där och bli omhändertagen av en snäll frisörska, än att vara kvar på jobbet och konfrontera sig med en chef som har tappat greppet helt.

Det viktiga nu är att jag går till jobbet i morgon. Att jag inte känner efter för mycket, utan drivs av ilskan. Att jag går dit med högt huvud och tar fajten för mig själv och står upp för det jag bestämt och de prioriteringar jag gör. Det lite paradoxala i det hela är just sådant som jag blivit uppmuntrad att göra tidigare, av just min chef, det får hon nu själv känna på, när jag även i praktiken lever som jag blivit uppmuntrad till.

Är just nu så jävla trött på jobbet och all godtycklighet hit och dit. På en chef som inte vet vad många sysslar med och som har sina favoriter. Så trött!!