(Detta skrev jag igår, innan dagens händelser hade inträffat, återkommer till dem i en senare post)

Vi blir värderade hela tiden. Tyvärr är det ofta så att den som skriker högst och som ofta marknadsför sig med argument, sanna eller inte, är den som värderas rikligast. Det är inget unikt, utan så fungerar vi människor.

Vi har överordnade för att kunna reglera detta skrikande och när sådant fallerar, då skapar det disharmoni och oro. Detta är heller inget unikt, men det visar vilka krav det ställs på att försöka ha balans och förändrar man den balansen, oavsett vad det handlar om radikalt, så måste man räkna med reaktioner.

Den som skriker ska inte dömas. Ofta saknas det självinsikt och orden blir tillslut sanna, även om det bara är så i det egna huvudet. Omdömet därvidlag som de överordnade har, ska ifrågasättas istället. Det kan vara väldigt tufft att vara överordnad, men de värderas ju högt och ska ju ha kompetens för att klara av att förklara och berätta om varför den skara som skriker högst är de som värderas mest.

För de som aldrig saluför sig själva och de som gör sitt, de värderas väldigt sällan lite extra, utan det är de talföra gaphalsarna som oftast drar vinstlotten. Det är den överordnades ansvar om sådant skapar bitterhet och negativa energier i de miljöer där det förekommer.

En helt annan sak som jag bara måste få ur mig:
Att bota sådana som mig, det är också en ok uppfattning att ha. Glada tillrop och så fint skrivet en dag som denna ljuder lite här och var och det skaver inom mig, även om jag vet att man ska vända andra kinden till. Tyvärr så tappar jag tron till vissa saker och allt snack om att människor är lika mycket värda, det klingar väldigt illa såsom utvecklingen har varit de senaste månaderna. Jag får ju existera och ska väl vara tacksam över det, men bara tanken på att veta att det finns människor i min närhet som på allvar tror att det går att bota sådana som mig, det gör mig illamående. Som om ingenting hade hänt… allt går vidare precis som vanligt…  Idag blev det extra tydligt av en anledning.

Tyvärr så ligger bitterheten för mig. Men en dag som denna, så är det faktiskt försvarbart tycker jag. Bitter och negativ. Varför ska alltid jag vara tyst och vända andra kinden till? Är så trött på tassandet och att inte stå upp för det som man tycker.

Ett liv i självförnekelse behöver inte bara handla om den sexuella läggningen utan kan gälla andra saker i ens liv…