Vet inte riktigt hur jag känner just nu. Bra med mycket jobb så att jag slipper tänka för mycket på vissa saker. Utmattningssyndrom kanske, fast då mer beroende på livet oavsett vad jag befinner mig. Spänner mig, biter ihop lite till och liksom bara kör på.

Ibland så känns det bara bra att göra så, men ibland så får jag blixtar i mig av kraftig ångest och katastrofkänslor. Kanske lurar jag mig själv bara?

Vad är det värsta som kan hända?

Ord som är tatuerade i mitt inre. Inbrända och rykande, nästan varje dag. För de hjälper mig väldigt mycket. Vad är det värsta som kan hända?

När det gäller mig själv är jag inte orolig över den frågan. Men när det gäller andra… ….då blir jag orolig och jävligt liten.

De fjorton arbetsuppgifterna klarades av idag och några till faktiskt. Men jag är inte helt nöjd och har inte jobbat ikapp på det sättet som jag vill. Det blir nog en tur in i morgon för att jag ska vara helt tillfreds med arbetet.

Det finns en känsla på jobbet nu som skrämmer mig. Både för mig själv, men även i samtal med andra. Helt plötsligt så finns inte det jag jobbar med i framtida dokument. Det har gått så fort. Jag känner inte igen mig längre. Omplacerad, eller vad? Skrämmande är det.

Eller så är det bara så att det jag sysslar med kallas för någonting annat helt plötsligt. Det är nästan lika illa det. Tacka sjuttsingen för att jag blir orolig…

Vad är det värsta som kan hända?

Är det min tur nu?