Det blir aldrig som man har tänkt sig. Visserligen så förstod jag att stillhet var det enda som gäller i helgen (som om det inte alltid är så, eller?). Men i onsdags, så hade jag ju inte tänkt mig detta som nu pågår. Det stavas #gikthelvetet och om det har jag skrivit nog.

I morgon så vill jag jobba. Frågan är dock om jag kan. I dag har jag varit övertygad om att det går galant, för att timmen senare känna en sådan smärta att tanken på jobb är långt borta. Jag vill jobba i morgon eftersom vi ska uppgradera hela systemet med den gemensamma IT-plattformen (GIP).

Nu är jag visserligen inte huvudansvarig för detta, men jag har ju ändå ansvar för alla de datorer som ska uppdateras. En del av arbetet skulle göras i helgen, men inte allt. I torsdags så var det ett möte om hur detta skulle gå till. Men jag var ju hemma och hade ont i stortåleden och missade detta. Kunde inte gå och att då ens tänka på jobb, det fanns ju inte på kartan. Att missa det mötet, det är väl en sak, men att missa allt i morgon, det vill jag inte. Det känns inte alls bra.

Visst kan jag åka iväg till jobbet och halta mig fram. Risken är ju att det blir än värre detta och kanske är det värt det? Det är sådana tankar jag brottas med nu ikväll. Samtidigt så tänker jag som så att jobbet inte ska få styra över hälsan. Om det nu inte var för detta som ska hända i morgon vill säga.. Om det bara hade varit en “vanlig” måndag så hade jag inte bekymrat mig. Men nu?

Nu känner jag mig väldigt stressad av att må bra i morgon bitti. Av att jag ska få på mig skon och kunna vara på jobbet.

Knaprar vidare på mina värktabletter och hoppas att läget är utan tvivel i morgon bitti…

Annonser