Ibland vet man bara inte vad man ska säga. Det går liksom inte. Ord saknas. Det bara är och då är det lika bra att vara tyst, även om en del i en skulle vilja uttrycka ett och annat. Men ibland får man behålla saker och ting inom sig. Det blir liksom inte bra oavsett om man skulle prata. Ord saknas.

Sonen väckte mig vid halv sex (alltså 17.30, inget annat). Jag somnade till och sov i nästan två timmar. Vet inte om det är en reaktion på mina dagar i Upplands Väsby? Kan vara så att jag spände mig och verkligen kämpade på med det sociala spelet och därav blev så trött idag, när jag slappnade av? Det går att jämföra med att flyga faktiskt. Jag gör det för att ta mig fram och komma någonvart, men jag kommer alltid att känna obehag. Lindra är det enda som gäller så långt det går, men helt bra blir det aldrig.

Vi skippade kasen och vi skippade faktiskt det mesta som har med valborg att göra idag. Grått och regn i luften gjorde att ingen av oss hade lust att gå ut. Vi unnade oss lite gotta och cola. Det fick vara bra så.

Tankarna far mellan hopp och förtvivlan. Försöker vila i det och inte analysera för mycket. Kämpar för att bara vara. Längtan.

Nu öser för övrigt snön ner…