Söndag förmiddag. Kylan känns både utanför mitt fönster och i mitt inre. De osagda som sätts emot mig, det gör mig passiv och faktiskt uppgiven. Vill inte ens försöka mer med vissa saker. Försöker blåsa bort det kalla genom att umgås mer aktiv än någonsin med de som verkligen behöver mig.

Det är konstigt egentligen hur svårt det är att vända till glädje och ljus. Då menar jag i djupet och inte bara med läpparnas bekännelse. Detta har gått för långt i mitt eget liv, vilket jag fick exempel på i veckan. Vågar inte visa mig och inte vara mig själv med människor jag inte mött tidigare. Knappt med de jag mött heller. Hittar då anledningar att gå till det trygga och invanda. Ett försök gjorde jag och resultatet blev som vanligt. Ensam och utan ord. Samtidigt så förstår jag varför, men ändå så kan jag inte mer. Egen inre limbo. Vill få det till dansen men hamnar ofta i det där andra, där man knappt själv vet vart man befinner sig. Död eller levande. Ljus eller mörker.

Min egen dom är hård. Koketterande, straffande och oftast passiv där jag hittar felen hos mig själv istället för de som angriper mig. Känslan i mig att vara obekväm i min egen kropp är stark. Sådant borde ju med åren gå åt andra hållet. Acceptans och en förlåtelse för att man inte räcker till överallt.

Mannen som ordnade resor och saker till sina barn istället för en stabil och en fast punkt i tillvaron stannade kvar. Barnen fick aldrig egna rum och en dörr att stänga om de ville vara själva. Orden jag då fick stärkte mig eftersom jag varit precis tvärtom de åren jag varit ensam med mina egna barn. Jag har haft råångest över det i år nu, att jag inte är bra på resor och upplevelser. Men ett hem, ett eget rum och en dörr att stänga det har varit det viktiga även om det vissa år varit på gränsen att det gått rent ekonomiskt. Yngsta dottern, som är klok som en pudel (varför är de kloka förresten?) sa då orden som fick mig att le inombords. Ett eget rum med en dörr att stänga är det absolut viktigaste.

I början på veckan som kommer ska jag testas igen. Ja, jag ser det som eviga test i konsten att vara social bland människor. Visserligen så känner jag de flesta eftersom det är personaldagar det handlar om. Men det finns fortfarande mörka fläckar av obehag och oro och nu när vi ska vara tillsammans i två dagar så kommer vissa demoner att skakas om.

Såg precis en prognos gällande vädret. Det är positivt i alla fall att vi ska få upp till 18 grader varmt! Värmen förstärker det positiva. Ljuset likaså. Så att värmen biter sig kvar en bit in i oktober, det är för mig enbart positivt. Och för min elräkning. (;-)