Labyrintvandring

En av de stora avtrycken för mig var den labyrintvandring som jag hade förmånen att vara en del av på torsdagskvällen. Har ju ganska svårt för de traditionella mässandet och alla ord som kommer från prästerskapet vid kyrkliga handlingar sen länge. Missförstå mig rätt nu, men att sitta i en kyrkbänk och bara få ta emot, det har liksom aldrig varit min grej.

Men detta var något helt nytt och för mig en så positiv upplevelse att jag vill dela den med er.

2013-10-03
Fick inte till bilden så bra, men målet var att nå ljuset…

Vi satt på stolar runtom labyrinten. Harmonisk musik spelades och efter en stund stängdes den av och gårdens kaplan Magnus sa några ord. Innan vi gick in i labyrinten så berättade han varför de nu hade en sådan på gården och den fascination som just labyrinter blivit för honom. Labyrinten på stiftsgården är gjord av rött tyg. Den gjordes i somras på ett läger av ungdomar.

Ny lugn musik sattes på och vi som deltog fick själva bestämma när vi kände oss redo att gå labyrintvandringen. Det var en lugn och fin stämning och väldigt många tankar for i huvudet på mig. Efter ett tag så gick vi alla runt i den takt vi önskade.

En del hade lite bråttom, en del tog det lugnt. Ibland så stannade man till en stund. Symboliken med livet blev slående och så påtagligt. Ibland rusar man igenom saker och ting, ibland så fastnar man och ingenting händer. Ibland så lunkar det på och man stöter till någon på vägen i sin egen vandring. Men man går ofta själv i sin egen livskamp. Så kände jag och det är mina högst subjektiva känslor, vilket nog speglar där jag är i mitt liv idag. Fick faktiskt bita ihop ett tag för att inte låta känslorna helt ta över.

Labyrintvandringen fick mig att tänka till. Ibland har jag för bråttom och det kom verkligen fram i denna vandring. Stanna upp, ta hänsyn och vänta. Vissa stunder så kände jag mig även jagad, att människor kom mig för nära. Det blev väldigt symboliskt det hela. Det var också stunder av flyt och fokusering, även om det många gånger stormar rikligt i mitt inre.

När alla hade gått i labyrinten så sa prästen en del fina ord, även om jag personligen tyckte att det blev lite för många. Labyrinten talade för sig själv så att säga och just den känslan var märkvärdig på något sätt, vilket gjorde att orden liksom bröt av den fina stämning som labyrinten i sig själv skapat. Vi gjorde alla detta tillsammans, men ändå så har vi totalt olika upplevelser av vår vandring. Precis som i det vanliga livet.

Labyrintvandringar är ett sätt att möta sitt inre som tilltalar mig. Jag hoppas att få vara med om fler och att det sprider sig bland våra församlingar i Sverige. För när jag googlar på detta så finns det inte på så många ställen i vårt land. Sprids det så kanske även jag tar mig till kyrkan lite oftare. Vem vet?