Wollter om döden

Hittar en fin intervju med skådespelaren Sven Wollter som har ett år kvar till de 80. Han pratar om sitt liv och en hel del om döden och vad som kommer att hända efteråt.

På något sätt så gillar jag hans tankegångar, även om han tror på en evighet och inga fler liv. Att vi får en chans och det är den som gäller. Han säger bland annat:

Hur döden ser ut, det vet jag inte. Jag vet inte om tillståndet när vi slutar andas är annorlunda än vad det är för en daggmask, en mygga, en antilop. När det börjar närma sig vet man ju det. Det är klart att det är ångest inblandat i det här. Såvida man inte drabbas av hjärtstillestånd, plötsligt bara pang. Det kanske är skönt.

svenwollter

Det är så skönt att läsa om tvivlet, om att inte veta och att inte ha några svulstiga tankar kring hur det blir sedan. Han har fått bära mycket tungt, Sven Wollter, genom åren. Sin dotters tidiga död och sen käresta Viveka Seldahls död i cancer 2001. Han berättar om saknaden, den rena saknaden. Den är värst.

Jag kan själv komma på mig att jag går och tänker på döda släktingar. Allt mer och oftare. Hur liksom deras liv inte skulle kunna existera längre oavsett hur friska de skulle ha varit. Just för att deras tid är över och utmätt, man kan ju inte bli hur gammal som helst. Det är ganska jobbiga tankar, att det liksom finns en övre gräns för oss alla. Då livet är obönhörligen slut, i alla fall på det sätt som vi känner till. Sådant grubblar jag ibland på när jag har egenhelger. Det blir mycket som då far omkring i mig och som ibland ger mig väldig ångest och rädsla.

Wollter får frågan om han är rädd för att dö:

Jag är inte rädd. Men jag är fundersam. Evigheten är så inåthelvete lång. Att det är så oåterkalleligt. Det är det värsta: det blev inte mer än så här. Och ändå kan man säga att det blev väldigt mycket.

I det svaret rymmer allt och det som även finns inom mig. Detta med oåterkalleligheten, att det, åtminstone i den här konstellationen och detta relationsträd med människor är slut. Börjar själv mer tro på att det ligger till på det viset…

5 svar till “Wollter om döden”

  1. Hej Michael!
    Tyvärr så tror jag inte att Sven Wollter läser min lilla blogg. Men jag låter din kommentar ligga kvar. I fall att..

  2. Hej Sven, vore kul om du kunde ta del av denna kommentar.
    Jag har sett de flesta av dina filmer, med Raskens och Husbonden ett par av favoriterna. Vad som fick mig att plocka upp pennan, eller snarare tangentbordet, för dessa rader, var din syn på döden – livet.
    Jo jag har resonerat likadant, en gång med min farmor.
    Si, året 1950, tillexepel, ja då levde inte jag, och lever man inte så är man ju död, om man inte har några speciella religiösa uppfattningar om att ens jag först blev till när man föddes, eller däromkring.
    Jag hörde en bra teori om Gud och gudar.
    I ett primitivt samhälle, om ingen ser dig så e det lätt att stalla till förtret
    för ens granne (ens nästa). Men om man tror det finns en allsmäktig (eller allsmäktiga) som ser allt och att det blir konsekvenser av sånt handlande, ja då sköter man sig bättre.
    Samhällen där majoriteten på så sätt sköter sig blir mera framgångsrika än in samhällen där anything goes. Denna teori förmodar att det stora flertalet måste ha en slags moralisk förmyndare för att inte ställa till oreda. Du själv och mig och ett antal andra filosopher kan ju ändå ha en livsfilosofi som är efter värderingar och principer som inte behöver en gud för att inte tala om en guds dyrkan. Om det fanns en gud, förstår jag inte vad en sån
    maktkoncetrations dignitet skulle behöva att bli dyrkad eller ha löjliga blodsoffer eller värdighetsoffer. Enough said.
    Jag tycker det är imponerande att allt omkring oss kommer från denna avsvalnade runda klot som var vår planet så många miljarder år den. Allt kommer eller har sitt ursprung från den. Potatismos, Eiffeltornet,
    hallonbåtar, mitt lilla barnbarn Lucinda, min Harley Davidson och TANKARNA i vårat huvud.
    Kanske inte bara kommer ifrån planeten utan kanske FORTFARANDE är en spirituell del av planeten.
    Jo vi kanske inte bor på planeten utan är del av den. Livet i så fall bara en cykel av vår cell utveckling i planeten. I grund och botten en del av själva universium och en miljondels blink av dess existens. Vad det än är, så tror jag vi har lika lite anledning att veta dessa saker som någon annat
    djur på denna planet.
    Slutligen tack för all underhållning alla dessa år som du gett som skådespelare och jag ser fram emot vad jag ännu ej fått se. Vänliga hälsning, från en som inbland fått komplimang att påstås ha en viss likhet med dig.
    Michael Ahlberg
    Brisbane Australien.

  3. ”Min dotter Ylva dog ett par dagar innan hon fyllde 30, i anorexia kombinerat med diabetes” är väl inte direkt samma sak som självmord?

Kommentarsfunktionen är stängd.