Tänk dig en person som lider av reumatism, ledvärk som aldrig går över men det går att lindra. Personen är borta i perioder från sitt arbete för att värken är för kraftig. Sen är personen tillbaka ett tag igen och kör på. Detta är ju en fruktansvärd sjukdom som sitter i kroppens leder. Det är en fysisk sjukdom men acceptansen finns där och man pratar öppet om det. Personen jobbar på, är borta i perioder men kommer alltid tillbaka.

Applicera detta på att ha ont i själen. Själsvärk eller vad jag ska kalla det för, kanske en form av depression beroende på saker som inte riktigt går att ta på. Då blir det mer komplicerat men jag är helt säker på att det är samma mekanismer. Sådana människor får ofta en stämpel på sig och man pratar inte så mycket om det. För när inte ens den drabbade vet egentligen varför, kan peka ut något speciellt mer än att “vågen tippar över” och det bara blir för mycket hur ska då människor som fungerar på ett annat sätt förstå och i vissa fall ha en acceptans? Självacceptansen är också svår och ett hinder i många fall.

Ångesten tar över så pass att ingenting fungerar. Outgrundlig saknad över någonting som inte kan beskrivas, en ensamhet i ett avgrundsdjup som också är svårt att beskriva och det handlar inte om att det inte finns människor runtomkring en. Det är en saknad över en massa saker som trots år av terapi aldrig helt verkar vilja släppa taget. Det kanske inte ens går, det kanske bara handlar om att lindra och försöka så gått det går. Total förlamning och att bara ta sig utanför dörren blir ångestladdat.

Att prata om det har gjorts och att få bort det går inte helt. Att lida av en viss social fobi där man bokar saker bara för att testa blir ibland bara för mycket. Det tar totalt tvärstopp och då får man även ont i magen. Det är en accepterad förklaring i ett samhälle där psykiska problem fortfarande inte är något man pratar om öppet. Självhatet kommer som ett brev på posten och den är inte att leka med. Det blir som ett Moment 22 där tänkandet och grubblandet tillslut gör att det enda som finns kvar är tårarna och smärtan som tillslut sätter sig i kroppen med olika problem.

Den som drabbas av sådana här perioder då och då får helt enkelt kalla sin åkomma för något fysiskt så att det accepteras.