1975 så gjorde Staffan Westerberg ett barnprogram med namnet Vilse i pannkakan. Jag klarade inte av att se det programmet. Minns hur konstig jag tyckte han var och det vara bara tråkigt. Jag förstod inte riktigt vad han ville med programmet. Hata är väl ett starkt ord, men inte var det programmet populärt hos mig.

2012 så är det jag som är vilse i pannkakan. Uttrycket passar väldigt bra på mig och inte är det populärt i det inre att ha just dessa känslor. Vilse i vad jag vill med det mesta, och inte har det blivit bättre med åren, snarare tvärtom. Jag känner bara förvirring och periodvis stark ångest över att ingen vilja ha till någonting. Försöker och har försökt i åratal.

Detta beror inte på att jag är slö, lat eller helt lealös utan just för att… …jag inte vet. Det är ju också ett sätt, att inte veta och att inte ha saker och ting klara för sig. Jag beundrar de som alltid vet, de som har driv och mål och de som har intressen som driver dem framåt. Karriärist har jag aldrig varit, utan jobb har hela tiden handlat om att försörja sig. Jobba vill jag givetvis och göra rätt för mig, men det hade lika gärna kunnat bli någonting helt annat för mig än det jag sysslar med idag.

Vilse i pannkakan är ett så bra uttryck tycker jag. För det är jag. Och säkert många fler med mig.