Hela mitt liv har jag sökt bekräftelse och kärlek. Människor som talar om för mig hur jag ska agera och vara. Att alltid fråga någon annan om vad jag ska göra har liksom alltid varit något jag gjort utan att reflektera. Lyssna på andra och passa in, vara så bra som det bara går, utan att få skäll och jobbigheter emot mig.
Rent krasst så har jag levt mer än halva mitt liv. Jag räknar inte i år längre men tror inte att jag kommer att få vara med lika länge till. Mitt egenvärde under dessa år har alltid varit lågt, jag många gånger totalt noll och intet. Alltid sist prioriterad och jag har liksom aldrig egentligen velat någonting. Förrän någon sagt åt mig och puffat på lite.
När jag tänker på det så vet jag inte egentligen varför det har blivit på det viset med mig. Att luta mig har liksom alltid varit det självklara för mig. Från början.
Nu, idag 2010 så går jag in på mitt tredje år utan att ha någon att luta mig emot. Jag har sedan skilsmässan kämpat och gjort allt för att överleva. Inte för min egen skull som vanligt, utan mest för att barnen ska få en pappa som är bättre i allt än vad min egen pappa var mot mig.
Det har varit jobbiga år, men även år av stor lärdom för mig. För varje månad som går sedan den där djävulska hösten 2007 så hittar jag flisor om mig själv som jag sätter på plats. Det går inte fort och jag är ingen robot. Jag är människa och jag måste få vara det, även om jag själv är min värsta domare.
Den hårdhet jag haft gentemot mig själv genom åren har många påpekat för mig. Många gånger är det jag och den verklighetsbild som jag har om mig själv som är mitt största hinder. Tänker ofta på det och har ingen förklaring till varför jag är så hård mot mig själv.
Att luta mig emot andra än mig själv är något som jag inte kan göra längre. Inte på det sätt som jag gjorde tidigare. Vill jag vara med så är insikten om att jag faktiskt är vuxen nu det viktigaste. Att jag tar ansvar för mig själv och den jag är. För mina framgångar och för mina bakslag.
När jag läser igenom texten ovan så känns det som ett försvarstal. Att jag måste försvara mig. Täcka upp och förklara varför jag är som jag är. Så är det inte. Inte längre. Men jag vill fortfarande vara älskad och omtyckt. Det sticker jag inte under stol med.
