Jag är fascinerad av byggen. Tycker om att titta på det nya och ståtliga. Lyftkranar och män som jobbar. Speciellt området kring Kungsängen i Uppsala är i mitt blickfång just nu. Det är bara ett par år sedan det var åker och ingenting där det nu är massor av höga ståtliga hus.
Tog mig en redig promenad idag på lunchen. Lider av inre oro med värkande ben som bara stillas av rörelse. Gick som vanligt till Kungsängen och dess nybyggen. Vill se, vill känna och vara där. Hemlig böjelse?
Här var det alltså åker bara för en kort tid sedan. Fascinerande. Nu är det ett helt nytt område…
Snygga kåkar tycker jag. Och det tillkommer fortfarande nya hus. Tar nog en vända i morgon också.
Sådan paradox som jag är nu har jag nog aldrig varit. Har som om två viljor i mig. Det fightas och det far inom mig. Trots det så har jag en visshet i mig oavsett vad som komma skall av fighten. Det är skönt.
Byggnadsställningar och jävelskap är fortfarande kvar på baksidan. Kan ju inte öppna balkongdörren mer än en liten springa så katterna kan ta sig ut. Inte ens karlarna som bankar och slår utanför mitt fönster när jag kommer från duschen på morgonen kan rädda situationen. För jag hoppas att de försvinner nu när våren pockar på uppmärksamheten. Just nu regnar det dock.
Fredagen är målat med en färg som inte syns. Har absolut ingenting på programmet och bara det borde ju mana till aktivitet. Men jag har liksom inte modet att fråga människor en massa saker. Jag blir passiv och pallar inte och då får jag sitta där jag sitter. Men inte gnäller jag inte, jag bara pyser lite för er just nu.
Vi stannar där. Testar lite Lady Gaga ikväll. Hon har aldrig riktigt varit min kopp av musik, men jag tänkte ge henne en chans.
