Hösten 2007. Fan, vad stark jag var egentligen! Helt jävla otroligt nu när jag ser tillbaka.
Sitter alltså och sorterar i vårt fina så kallade framtidshus tillsammans med barnen. Vi sorterar gosedjur, vilka som ska vara kvar och vilka som ska till mamman. Den lilla giraffen borde ju tillhöra pappan eftersom han sträcker på huvudet och den där lilla elefanten i blått underbart fint tyg är ju mammas lilla älskling. Den får gå i högen som ska hem till hennes nya hem.
Fattar ni? Så höll vi på. En av de värsta dagarna. Går ut och tar bilden av dessa fina gula blommor. På promenad med grabben och så jävla paradoxalt är det. LIVET som alltid är oavsett om det handlar om några gosedjur eller inte.
Idag ser jag att tiden gör sitt, att det går att komma vidare och att livet inte är slut när det allra jävla värsta händer. Men jag minns tillbaka idag och tänker på att hur fan egentligen gick detta att klara av?
Jag minns kortet av blomman. Jag minns den gula blomman. Det bästa minnet av den där dagen i september 2007. Gosedjuren? Har ingen aning…
