Det är över, det finns inte mer. Slut och begravt. Alla fakta finns på bordet. Att ens hoppas på något mer var ju bara så naivt av mig. Vem kan älska mig?
Kärlekens berg- och dalbana är ju någonting som för mig inte existerade. Jag, om någon visste ju precis hur det var. Min sanning och bild av det hela var ju just sanningen. Ingen kunde ju vilja ha mig. Det var ju precis såsom det alltid har varit. Min tur var ju den att jag ramlade ur och där stod alla och bara skrattade åt mig.
Samtal i djupet och ord förändrade ju hela turen för mig. När jag gav allt en chans. När jag faktiskt förstod att någon ville sitta bredvid mig. Jag försökte att få bort honom, eftersom jag var så rädd för närheten.
Det går för fort ibland. Jag hinner inte med att se. Jag bara blundar och hoppas att allt är över. Ingen vill ju sitta kvar med mig och vilja något mer. Den berg- och dalbana jag åkt med en underbar själ trodde jag var över. Tills ikväll…
Jag har alltid velat ha honom där. Bredvid mig. Men jag har stött mig ifrån honom hela tiden eftersom det inte kan finnas någon som vill åka hela turen med mig. Ikväll så förstod jag att han faktiskt vill åka med mig hela vägen. Oavsett hur jag är och hur jag skriker och beter mig under färden. Han kramar om mig och han är så klok att jag för alltid vill sitta nära honom.
Jag vill ju nu att vår tur tillsammans bara har startat. Jag vill ha honom nära mig länge. För han är så otroligt fin och klok. En av få. Jag trodde han var som alla andra, att när turen var över så försvann han, precis som alla andra gjort i mitt liv.
Men ikväll har han visat att han vill sitta bredvid mig i en berg- och dalbana som för mig betyder oerhört mycket. Jag älskar hans närhet och längtar så efter nästa tur…. jag vill ha honom kvar där länge länge….
