Flera av er skriver så fina kommentarer att jag sitter här med tårarna i ögonen. Jag försöker verkligen ta mig till det ni skriver och se på mig med ljus och inte mörker.
För det är ju jag som måste göra det här jobbet själv. Att inte fastna i det som gör mig ledsen och uppgiven. Vissa dagar så går det hur bra som helst och andra så får jag kämpa med tankarna.
Ensamheten är nog det värsta av allt. Att vara ensam i ett hus anpassat för många fler. Mina två katter Felix och Maxi gör det uthärdligt. Jag gosar med dem mycket och pratar med dem precis som om de vore människor. Det funkar till viss del faktiskt.
Tänk så jag behöver känna mig behövd ändå. En konstaterande efter telefonsamtalet igår med F. Att vara behövd även på fler plan än den som finns inom familjen. Fast samtidigt så känner jag ibland en sådan skräck för att närma mig en annan människa igen. Så pass att jag strular till det och nästan stöter bort människor omkring mig. Väldigt dubbelt det där. Som så mycket annat.
Ibland skrämmer livet mig väldigt mycket. Jobbiga känslor som jag inte klarar av att få ordning på själv, det vet jag.
