Det var så fint att vara hos Carolina Lookatt igen. För över tre år sedan var jag hos henne för första gången. Det har hänt mycket under dessa år, både med henne och med mig själv.

För mig var det som att komma ”hem”. Vi pratade en lång stund innan behandlingen. Hon får mig helt lugn och jag ”vågar” vara den jag är, på alla plan i samtalet. Det är inte så många som jag kan vara så med. Det är som om vi bara tar vid där vi slutade tidigare och då menar jag inte bara i det här livet, utan trådar från långt tillbaka. En mycket speciell känsla.

Äldsta sonen och jag hos Kumbha 2023.

Första gången jag såg hennes ”kort” på anslagstavlan hos Kumbha för över tre år sedan kände jag direkt en samhörighet. Mådde inte så bra vid den tidpunkten och drogs till det ”andliga” alltmer. Var livrädd samtidigt som en del av mig längtade så efter att våga möta mig själv på ett annat plan. Drogs till henne på ett sätt som jag inte kan förklara med mitt jordiska tankesätt, men som jag ändå kan ana på ett annat mer andligt plan.

När jag sen träffade Carolina för första gången började jag gråta och det ögonblicket är något jag aldrig kommer att glömma. Som om en del av mig hade saknat och längtat efter henne under så lång tid. Kunde inte hålla tillbaka helt enkelt. Var tvungen att gå undan en stund och samla mig. Det är väldigt svårt att med ord förklara detta. Som att träffa en vän igen efter en väldigt lång tid åtskilda.

Så att nu träffa henne efter över ett år sedan senaste behandlingen var starkt för mig. Det kändes speciellt och själva behandlingen fick mig helt avslappnad. Mycket har förändrats till det positiva samtidigt som man aldrig blir helt klar. En lärdom som kommit till mig, ofta den ”hårda vägen”.

Blockeringar i magen togs bort och idag känner jag stor skillnad. Behöver hjälp med att hålla ”flödet” i kroppen öppet utan blockeringar, helt klart. En del klarar jag av själv numera, men jag kommer alltid behöva få stöd i någon form av en annan själ i detta.

Kunde släppa tankarna ganska bra. Efter ett tag kom lite bilder upp. Påhejad och nyfikna ögon. En stund kom Maja upp, min fina älskade Maja. Tiden försvann och jag ville inte ”komma tillbaka”. Tacksamheten var stor.

På frågan hur jag ser framåt och vad jag ska göra har jag inget svar. Fick ur mig det klassiska att ta en dag i taget. Det kändes ändå lugnt och tryggt med den vetskapen att inte veta mer än det som är idag. Ingen stress och ingen påtvunget kontrollbehov av att styra något som ändå inte blir som man tror.

Mitt obefintliga kärleksliv har jag också idag en annan inställning till. Tidigare var jag lite stressad över att åren går och ingenting händer. Det blir som det blir och jag försöker vara öppen i alla möten jag har i livet. I det jag gör, i det som gör mig nyfiken och i mitt sätt mot mina medmänniskor. Men jag värnar mig själv och ett resultat av det är min rädsla för nära relationer.

Är fortfarande väldigt rädd för närhet och att bli ”beroende” av någon annan rent känslomässigt. En del av mig längtar efter det, men en annan del är fortfarande orolig över att bli övergiven och sviken. Min historia och mina erfarenheter har fortfarande stor makt över mig gällande detta. Längtar efter en förändring trots allt men då måste jag våga släppa taget om rädslan och kasta mig ut och göra mig än mer ”tillgänglig”.

Lita till processen och att det blir som det ska bli, även om jag kommer att leva ensam hela detta liv. Det är ok det också och så kände jag inte alls tidigare. Det blir som det är tänkt, även om det ibland tas lite omvägar (;-).

Det är så bra att kunna titta tillbaka i denna blogg och det jag skrivit tidigare. Det gör att jag den vägen kan se att saker och ting faktisk förändras. Blir mer grundad och trygg i mig själv, sakta men säkert.

I det är Carolina en stor hjälp för mig. Hon hjälper så många människor. Hon är genuin och ”vill väl” eller hur jag ska uttrycka det. Följer upp och bryr sig. Det har jag alltid känt.

Carolina har en hemsida med sina erbjudanden. Hon skriver bland annat: ”Tar endast emot standard medium sessioner så som: husrensning, andekontakt osv vid förfrågan” så är du nyfiken på just detta kan du mejla henne direkt via sidan Bokning & Kontakt

tänkvärt

Känslor som begravs förändras inte, läks inte.
Känslor kan inte slutförvaras i bergsgrunden,
de bryts inte ner.
De behöver frisk luft och dagsljus, för att fortsätta sin naturliga gång – kännas och ebba ut…

– HannaMir 04