Det här med födelsedagar har alltid varit svårt för mig. Barndomens upplevelser kring födelsedagarna är kanske en del av förklaringen. Utebliven uppmärksamhet skapade besvikelser som gjorde att för varje år när det var dags för födelsedag, ville jag bara fly undan för att inte bli besviken igen.

Menar inte att jag inte blev firad och kanske ligger en del hos mig och den jag är som person? I grunden tror jag det handlade om den allmänna otryggheten i hemmet och avsaknaden av engagemang från mina föräldrar. Det var någonting som skavde och som inte kändes bra. Vem vill inte vara älskad och behövd? Att känna mig älskad utan motprestation bara för den jag är har följt mig i hela livet. Återigen, kanske mina egna speglingar, men det är känslan i mig. Den kommer ju från någonstans. Sveken, hånandet och ensamheten.

Har genom åren blivit orolig och inte mått så bra när födelsedagen närmat sig. Har inte gillat att fylla år och valde nog tidigt att försöka ”fly” eller helt enkelt ignorera min födelsedag så gott det nu har gått. Svårt med uppmärksamheten och stå i centrum. Som om jag inte är värd det och inte ska firas. Överstökat så fort det bara går.

Försöker verkligen se både mina och andras födelsedagar som någonting positivt numera. Vad är liksom alternativet? Ett år till på denna jord är kanske något att fira? Att man grejat och fått vara med ytterligare ett år. Det går inte att stoppa åldrandet.

Hur har det då sett ut för mig när jag fyllt jämt genom åren?

När jag fyllde 10 år var året 1975. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket av den dagen. Letar i mina fotoarkiv och hittar inte mycket.

Min 20-årsdag firades på ett diskotek i Strängnäs. Låg i lumpen på P10 och kämpade på som pansarvärnssoldat. De sjöng för mig och sen var det inte mer med det. En tid då jag var helt avstängd känslomässigt och kämpade så med att ingen skulle få veta den stora ”hemligheten”. Självhatet var starkt och jag gjorde allt för att passa in.

När jag fyllde 30 år firades jag på jobbet. Att jag minns den dagen så väl beror på den ”fejkbiljett” jag fick för att hoppa bungyjump!

Bilderna hjälper mig också att minnas. På bilden ovan tror jag att det är en riktig biljett och att jag faktiskt ska hoppa. Först kände jag att det kommer jag aldrig att göra, men efter en stunds processande över det hela så tänkte jag, ok då, jag hoppar. Då kom det fram att det var ett skämt som sagt och då blev jag lite besviken eftersom jag då hade ställt mig in på att hoppa. Gick igenom alla känslorna på väldigt kort tid.

När jag fyllde 40 år var jag gift med A. Hotell och cabaré i Göteborg. Julmarknad på Liseberg. Minns att jag fick ett ölglas med Homer Simpson på av barnen. Vi firade med familjen på A:s sida samt min syrra med barn. Fick fina grejor till vår kakelugn kommer jag ihåg. Tankarna på att bli 40 var lite jobbiga. Redan här började min åldersnoja att sätta in på allvar.

Det var som om den tiden aldrig skulle ta slut. Intensivt familjeliv med barnen omkring. Måste säga att ju äldre jag blir, ju mer saknar jag småbarnstiden. Saknar att ta hand om en familj helt enkelt.

Kanske minns jag bara de positiva stunderna, men jag kände mig mer ”levande” då på något vis, även om det fanns problem. Min familj, mina barn, mitt allt.

När jag fyllde 50 var jag skild och bodde ensam. Minns de dagarna positivt, även om det var lite jobbigt med all uppmärksamhet. Min familj kom och ett fint minne är att min moster Inger från Stockholm kom på besök. Firandet var hemma hos mig och det är ett fint minne.

När du läser detta är jag förhoppningsvis på Gibraltar och firar min 60-års dag. En slags flykt, visst är det så, men jag har bjudit de närmaste helgen efter om de vill fira mig. På jobbet har jag sagt till min chef att vi inte ska fira någonting alls.

Människor försöker med positiva ord till mig gällande åldrandet. Man blir vis och få mer erfarenhet och insikter. Många hittar ”hem” och blir lugnare i det inre. Visserligen kan det vara så för vissa, men tyvärr solkas det av åldrandets nedbrytanden av både sinne och kropp. Marginalerna minskar och sköter man sig inte ökar risken varje år för någonting tufft som har med åldrandet att göra.

Försöker verkligen se det positiva med dessa milstolpar. Att man grejat att leva så länge så att säga och försöka vara tacksam för det.

En del av mig känner tacksamhet att jag fått vara med så länge. Att jag fortfarande fungerar hyfsat, både till sinne och kropp. Samtidigt har jag så svårt för att släppa det som varit. Det gäller många saker i mitt liv. Gå vidare och vara i den ålder jag faktiskt är utmanar mig väldigt mycket.