De här minnena som bloggverktyget visar varje dag påverkar. Det är åt båda håll. Ibland när jag läser tillbaka ser jag förändringarna, men ibland känns det som om ingenting händer.
Gick på pyskosyntes i Stockholm hos Humanova i 11 månader. Den sista gången var idag för 7 år sedan. Tänker tillbaka på mina återkommande tågresor till Stockholm. Till mina vandringar från centralstationen, över Vasabron och in i Gamla stan. Tänker på hur fort tiden går. Vart tar allt vägen? Skenar det inte snabbare med stigande ålder? Detta med tiden?
Anna hette min terapeut och när jag ser tillbaka vet jag att det hänt saker inom mig. Känner en tacksamhet till henne för den hjälp hon gav mig under dessa månader mellan november 2018 – oktober 2019.
Före hennes gick jag hos en kvinna i Uppsala några gånger som också handlade om psykosyntes. De minnena är mer vaga, men det kan bero på att det var under en begränsad tid och att jag då var i min linda gällande psykosyntesen.
Kortfattat kan man säga att psykosyntes handlar om:
- Vi har olika sidor: Samma person kan ena stunden vara en sträng kritiker mot sig själv, och i nästa stund ett sårbart barn eller en driven presterare. Terapin hjälper en att förstå dessa sidor så att de slutar krocka med varandra.
- Fokus på det friska: Istället för att bara gräva i gamla problem, letar man efter ens dolda potential, viljan till förändring och förmågan att växa som själ.
- Hela människan räknas: Allt hänger ihop! Både tankar, känslor, kroppen och existentiella funderingar vävs samman för att hjälpa en att känna sig hel.
Har idag lite svårt att förklara varför jag valde denna form av terapi från första början. Tror att jag blev inspirerad av personer som då jobbade på kansliet (se länkar till deras hemsidor nedan) och som utbildade sig till just psykosyntesterapeuter vid den här tiden.
När jag idag tänker tillbaka kan jag faktiskt känna skillnaden mot förr. Har fått en djupare förståelse angående mina inre konflikter och de olika tankesätten som huserar i mitt inre. Den otroliga splittring jag kände inom mig kom fram genom psykosyntesen och jag blev mer medveten om detta på ett djupare plan.
Rent existentiellt mådde jag då så mycket sämre än idag. Det ser jag idag när jag läser tillbaka. Psykosyntesen var en av pusselbitarna för att hitta en försoning inom mig. Vanlig terapi löser mer vardagsproblemen, psykosyntesen gick djupare än så, vilket för mig var intressant och gjorde en stor skillnad som jag ser det idag.
Även om vi jobbade mycket med mitt inre sårade barn fokuserades det också mycket på att komma framåt och hitta konkreta saker idag som visserligen kopplades till det inre barnen och då våga stanna kvar i den känslan. Då skitjobbigt och under lång tid hade jag svårt att i djupet se kopplingarna. Intellektuellt var det lättare.
Inte så att jag kände en skillnad från en dag till en annan, men när jag tänker tillbaka på dessa månader idag, känner jag en skillnad hos mig själv, helt klart.
Meditationer, visualiseringar och kroppskännedom är också något som psykosyntesen handlar om. Inte bara logiska tankar och ”vanliga” samtal. Minns stunder som var väldigt jobbiga när vi rent konkret byggde upp en situation med figurer och lego från den dagen i Bergvik när jag som 6-åring stängde igen helt. Det blev så konkret att jag inte riktigt klarade av att gå in i det helt. För att jag mådde så dåligt av det. Men det skapade tankar hos mig som jag senare är säker på har hjälpt mig framåt.
Som sagt, intellektuellt var jag med, men att våga känna sveken, ångesten och allt som hände mig en gång till, det var jävligt plågsamt.
Man måste också vilja förändras om det ska fungera. För mig var det svårt i början att släppa kontrollen (som med så mycket annat i mitt liv) men när jag väl fick förtroende för A, tog det allt djupare inom mig. Men just kontrollen och ”ligga före” i tanken över vad som skulle hända, det fick jag jobba mycket med.
Mina inre konflikter blottlades och jag fick till mig olika sidor av mig själv (som den inre kritikern och det sårbara barnet) och tillslut kunde de existera tillsammans eller hur jag ska uttrycka det.
Tacksamhet att jag vågade. Att jag ville och att jag slutförde detta. Tack också till Anna. Vilken själ.
Relaterat
Spira Terapi & Utveckling
