Den sista gången

Den sista gången idag med A på terapin. Psykosyntesen har tjänat mig väl, men nu ska jag vidare genom andra sätt att få kontakt med den del inom mig som är tuff att komma nära.

Återigen ett fantastiskt väder när jag tog mig till Skeppsbron. Måste säga att jag har haft en otrolig tur med vädret under mina promenader mot Gamla stan under den här hösten.

Har det blivit som jag trodde? Det har gått 11 månader sedan jag började hos A och jag måste säga att hade jag då vetat hur det skulle vara med mig idag, så hade jag inte alls kunnat föreställa mig där jag är idag. Inte en chans.

En del av mig vet att det är dags att gå vidare och jobba på ett annat sätt med det ”sårade barnet”. En del av mig vet det, men samtidigt finns den delen hos mig som avskyr avslut och ”sista gången möten” och ett sådant var det dags för idag.

Det triggar igång en sorg hos mig. Inte så att jag försöker svälja och inte visa någonting, men jag känner att jag ”måste hålla ihop” och inte bli för blödig i det som idag skett. Det tjänar mig inte att fastna i melankoli, utan jag måste vidare mot nya terapeuten L. Henne ska jag träffa första gången den 6 november på Brännkyrkagatan i Stockholm, vilket i sig är obehagligt men något som jag VET att jag måste göra.

Största skillnaden idag mot för 11 månader sedan?
Är mindre orolig och mer lugn i själen. Mer ”laidback” och tar dagen som den kommer. Det som sker, det sker så att säga och utifrån det gör jag det bästa av situationen. Jag kan inte ha kontrollen på allt längre. Det blir som det blir.

Kommer sakna A. Hon har betytt väldigt mycket för mig under dessa 11 månader. Hon har fått mig att tycka om mig själv lite mer, att våga lite till och stanna kvar i det som gör ont lite längre. Vara mindre rädd och mer stolt.

Det är ingen lätt väg jag valt i det här livet, men nu har jag inget val än att fortsätta på det sätt som jag gör. På ett annat sätt för att möta det ”sårade barnet” som jag någonstans vet kommer att kännas jobbigt och göra ont i djupet.

Den lille killen som jag vissa dagar fortfarande hatar men som jag alltmer förstår och kan titta lite mer på med alltmer positiva tankar måste jag möta på riktigt den här gången, Han är värd det. Så kände jag inte alls för 11 månader sedan. Jag förstod inte ens hur jag hade behandlat honom under alla år. Ville bara fly och komma undan all smärta till vilket pris som helst. A har blottlagt saker och ting inom mig som jag inte ens tittade åt tidigare just för att jag inte kunde acceptera vissa delar av mig själv.

Mycket paradoxer i detta. Å ena sidan, å andra sidan. Det är balansen allt handlar om. I det stora och i det lilla. Sen har vi det där med acceptansen för vissa skeenden och en av de jobbigaste delarna tålmodigheten. Ingenting går att forcera och inga genvägar finns igenom detta. Detta har A lärt mig genom terapin att synliggöra alltmer och att jag är mer komplex och har så mycket mer att erbjuda mig själv och andra människor.

Inte gömma mig och inte väja för livet. Tacka fan för att det är svårt vissa dagar, men jag ser lite mer ljus nu än tidigare, även om jag vet att jag har mycket kvar och kanske blir det aldrig helt bra. Vad är det förresten, att bli perfekt? Ingen kan bli det och bara de orden är en lärdom i sig. Allt eller inget. Blir det inte hundra så blir det noll istället. Ibland är sextiosju väldigt bra och den acceptansen har jag tränat mig på. Det är bra som det är. Jag duger som jag är.

Sticker inte under stol med att det också tagit mycket på mig denna form av terapi. Så mycket känslor åt alla håll och ibland förstår jag ingenting. Sorg som bubblar upp helt okontrollerat och där jag saknar adressat. Medvetandeförskjutningar som jag skräms av och känslor jag inte känner igen. Vissa dagar har jag ingen kraft till någonting och orkar knappt jobba, men jag vet också att det finns inget alternativ nu som sagt. Jag måste fortsätta och jag måste gå framåt, även om jag inte orkar så mycket och behöver vila ofta.

Min hjärntrötthet sedan 2016 gör inte saken bättre, samtidigt som jag i den upplevelsen tvingades stanna upp inför allt detta som nu kommit. Ingenting sker förgäves, även om det kan ta många år, ibland liv, för att se sammanhanget och förstå varför.

Svårt med avsked och svårt att säga vad jag känner fullt ut i ord. Men A har betytt så mycket för mig dessa månader i min väg framåt. Ovärderligt och jag är A evigt tacksam för de månader hon vandrade bredvid mig under de timmar då jag var hos henne på Humanova i Stockholm. Jag vågade, jag har aldrig varit mer ”jag” än under dessa månader.

Tack, A!