Det känns som om det aldrig får vara ”bra” eller hur jag ska formulera det. Det är alltid någonting som triggar igång mig. Blir det för bra och mycket som går i positiv väg verkar det alltid ”straffa” sig och då drar givetvis det programmerade negativa föreställningarna igång med allt vad det innebär. Livslärdom att släppa detta och ”bara vara”.

Den här veckan har varit en utmaning. Min vänsterfot verkar aldrig bli helt bra. Två omgångar med gikt där jag medicinerat och ändå släpper det inte helt. Nu har jag värk i själva leden före fötterna. Det är ingen stark värk utan den är lågintensiv och jag känner av den nästan hela tiden. Ibland känns det också som den ”vandrar” i foten. I veckan påverkade det mig så mycket att jag inte kunde göra en jobbrelaterad sak och då är det lätt att gamla tankar om att inte duga drar igång.

Tog kontakt med vårdcentralen och var där igår hos en ny husläkare. Han var förstående och tog mina problem på allvar. Berättade som jag kände och det slutade med en ny diklofenakbehandling. Ytterligare en medicin fick jag som ska tas varje morgon mot eventuella biverkningar av diklofenaken.

Ibland undrar jag lite skämtsamt om man inte blir sjukare av all vetskap och alla information man får av läkarna? När man sitter där hemma och ser hur stort ens egna ”apotek” blivit är det bara att konstatera att åren går och marginalerna blir allt mindre. Då hjälper inga energier oavsett hur positiv jag än försöker vara (;-)

Har medicinerat diklofenak i två omgångar som sagt under december 2024 och skulle det inte fungera denna tredje gång blir det kortison i nästa steg. Det gör mig lite orolig eftersom jag vet att det ska man bara ta när det verkligen inte finns andra utvägar.

Minns för många år sedan när jag hade pollenallergi som utlöstes av att jag satt i princip i en björkskog och målade vårt staket på Månskensvägen. Helt plötsligt kunde jag knappt andas och fick sova på jobbet. Då fick jag en (1) kortisonspruta och det var som om ett trollslag. Allt försvann och jag mådde så mycket bättre, men jag vet som sagt att kortison kan ge biverkningar, så det ska man vad jag förstår bara använda om inget annat fungerar.

Husläkaren tyckte också att vi skulle kolla hur övriga kroppen mådde så det blev både urinprov och några rör med blod. Han skulle höra av sig om någonting inte såg ut som det ska och bara de orden triggar igång mig. Men jag känner mig inte påverkad i kroppen för övrigt, utan det är just vänsterfoten som bråkar med mig. Hur väl känner jag min kropp idag? Det är frågan…

Han vill också kolla upp mitt blodtryck och nu ska jag använda ”helvetesmaskinen” eller som den egentligen heter Omron blodtrycksmätare som jag själv köpt in och som gav mig så mycket ångest i somras. Men jag gör givetvis som husläkaren säger och under tre dagar, morgon samt kväll, ska jag ta blodtrycket och sen skicka iväg resultatet till honom. En sak jag inte ska göra den här gången är att kolla vad värderna står för via googling. Det var inte alls bra för mig senast och min kontakt med den husläkare jag hade då tack vare detta vill jag inte vara med om igen.

En dag i taget. Vara i nuet och liksom andas in det som är. Se det lilla och vara tacksam. Orden finns med mig och ibland lyckas jag. Ibland svävar jag iväg mot annat och det är ok det också. Idag blir det show med Pernilla Wahlgren och inför det är jag helt nollställd. Det blir bra oavsett.