Fick frågan av Carolina när jag var på healing hos henne vad som förändrats mest under det senaste året för mig. Har gått hos henne nu i drygt ett år.

När jag tänker efter och verkligen tar in frågan känns det som om jag ”öppnat upp” för någonting som gör att jag känner mig lugnare och tryggare. En visshet om någonting större.

Visst, jag har dagar av oro och ångest, dagar av tårar och ledsenhet, men tänker jag efter ”fastnar” det inte alls lika länge som det kunde göra tidigare. Det tar inte över på samma sätt som förr.

Det positiva, att jag vill umgås och prata med människor har blivit mer tydligt. Det positiva är också att jag känner något, vågar känna! Alla känslorna utan att fly bort! Vilken gåva, vilken välsignelse det är för mig! Äntligen!

Försöker också att inte värdera direkt och ha åsikter om sådant jag egentligen inte vet någonting om, det är också en mer positiv skillnad. Mindre rädd för att göra saker och sådant som liksom ligger utanför min ”trygghetszon”. Säger också ”ifrån” om jag tycker annorlunda eller känner att detta kan jag inte ställa upp på. Förr var jag så mycket mer en människa som bara ”följde med” strömmen.

Hade en period strax innan jul då jag kände mig väldigt nedstämd med tappad livslust, men jag ”kom ur det” genom att ”våga känna” och inte backa och efter den perioden var det som om någonting hände med mig. Något förändrades till det positiva gällande detta med oron och ångesten. Som om jag bär lite längre nu och inte går in i dessa negativa spiraler lika lätt. Det är känslan i alla fall och i det vilar jag.

Det handlade också om att min kropp ”sa ifrån”. Hade vaggats in i gamla mönster och även om jag någonstans visste att detta inte är bra för mig med allt socker och all processad mat, fortsatte jag. Hade inte orken och kraften att ”vända” och då gick det som det gick. Det är inte över än detta. Tålmodighet att vända på skutan och förstå vad som är bra för både mig och min kropp tar tid.

Återigen är lärdomen i detta att ensam inte är stark. Ta stöd och våga berätta om hur det är. Hur det verkligen är! För mig verkar det ta ett helt liv att begripa detta.

Tror mig inte vara lika ”naiv” som förr och tror på att allt alltid är ljust och positivt när jag väl är i detta. Det jag bär med mig, det bär jag med mig. Det går inte att radera bort. Det är en del av mig. Det handlar om hur jag agerar utifrån det jag har med mig.

Skillnaden mot förr är som sagt att jag känner så mycket mer i hjärtat. Gråt, skratt, känslor! Vågar vara kvar i det alltmer! Inte dölja, gömma och vara rädd för både mina egna och eventuellt andras reaktioner! Förr var mycket i hjärnan och jag trodde mig förstå och vara på rätt väg. Skillnaden att integrera det med hjärtat är omvälvande för mig. Det går inte att forcera fram, utan ju mer man slappnar av och går ”inåt” genom meditation och att ”bara vara” än mer händer. Fantastiskt och så befriande. Hitta hem efter alla dessa år i skam, självhat och jag vet inte allt. Våga känna, våga stanna kvar!

Universum (varat, alltet eller vad vi väljer att kalla det för) och dess positiva energier bär mig framåt. Känner närvaron av någonting större och att våga släppa in detta ger mig rysningar och jag blir väldigt berörd många gånger. Detta fungerar allt bättre och jag försöker ha ro i att inte veta allt. Vet inom mig att en del av dessa energier är bekanta själar som gått över till andra sidan, men som sagt, exakt vilka de är vet jag inte.

Änglar, guider och olika ”energiväsen” är för mig numera inget humbug och något som känns konstigt. Har tvivlat och sökt handfasta ”bevis” länge, men det funkar inte på det sättet. För det spelar ingen roll och i det tänket är det en stor skillnad mot tidigare. Kunde fastna i detta med att vilja veta allt och skallen gick på högvarv. Gå ner i hjärtat och vara öppen för det som kommer (så länge det är ljust och positivt) har gjort mig tacksam och ödmjuk för att det finns mer energier och väsen än vad vi kan se med våra egna ögon. Mammas besök ett halvår efter hennes död fick mig att börja tänka i andra banor. Hon var med och hjälpte mig även om det tog mig många år att förstå detta.

Släppa taget, vara trygg i det som händer och liksom ha en ljus grundinställning till livet och människorna i ens närhet. Kan låta väldigt ”flummigt” och för mig har det tagit tid att släppa taget om föreställningar (ofta negativa och begränsande) om människor och företeelser i samhället.

Ibland förstår jag inte vad som händer och det är ok. Försöker vila i det. Så länge det är ljust och positivt spelar det ingen roll och alltmer möts jag av sådant i mitt liv.

Livskällan och Carolina har varit väldigt viktiga för mig att både våga och kunna ändra tankarna och dessutom lita på det. Att våga släppa taget om det gamla ”trygga” (trots att det inte var bra för mig) och inte värdera allt med intellektet. Möta livet och människorna med ljus istället för förutfattande meningar. Ibland går det inte och det är ok. Vissa människor fungerar man inte med och att försöka få deras förlåtelse och ”göra rätt” är bara att släppa. Det är som det är och det är ok.

Tidigare liv, reinkarnation och människors växande förståelse för att vi lever om och om igen intresserar mig väldigt mycket. Har länge känt att vi vandrar liv efter liv, men av olika anledningar har jag tvivlat och inte orkat se på det eftersom jag själv haft ganska tuffa lärdomar från de två regressioner jag gjort. För detta med karma är inte och då speciellt när det handlar om tuffa och smärtsamma upplevelser. Men för mig har alltid alternativet varit än värre, att saker och ting händer utan mening. Det är väl om något en grym värld att leva i?

Det har varit lätt för mig att bli stursk och tro mig veta. En ”trygghet” i det ”svart-vita” eftersom man då inte behöver tänka mer. Klappat och klart oavsett! Vi har alla olika tankar kring varför vi är här på jorden och för mig är det numera så spännande, eftersom jag själv lär mig så mycket, att lyssna på andra. Äkta ödmjukhet, reflektion och att inte alltid vara tvärsäker är egenskaper jag uppskattar alltmer hos mig själv men även hos andra människor.

Att vara buren och känna trygghet i allt större utsträckning gör mig väldigt tacksam. Tacksamhet över att jag får vara med och att jag vågar lite till.