Har nog skrivit det mesta man kan om min mammas dödsdag. Samtidigt vill jag uppmärksamma det här på min blogg. Vill att mammas minne ska leva vidare, även om det just idag handlar om när hon inte orkade mer.

När jag idag tänker tillbaka på henne känns hennes liv så tragiskt där valet av män gjorde att hon mådde allt sämre. Pappas inflytande på henne var katastrofalt. Han styrde och ställde och tillslut när hon äntligen vågade slita sig loss träffade hon ytterligare en karl som svek henne.

Vi har vår fria vilja, men ibland kan man vara så otrygg och ensam att man väljer utan tanke på framtida konsekvenser. Så tror jag det var i min mammas fall. För att komma bort och slippa pappas terror efter skilsmässan. Han ville inte släppa min mamma ”fri”. Han gjorde henne verkligen illa under så många år.

Var 15 år den här dagen för 44 år sedan. Bodde inte ens hos mamma. Var på många plan en väldigt förvirrad tonåring som svalde allt när det handlade om känslor. Hade bestämt mig redan vid sex års ålder att ingen skulle få komma ”mig nära” igen. Om det har jag skrivit tidigare.

Så att idag, så många år senare, försöka mig på att berätta om det som hände den här dagen för 44 år sedan blir bara spekulationer. Vet bara att mamma inte mådde bra under flera år före denna dag. Hon ville inte mer och då när vi inte fick bo med henne och hon träffade ytterligare en karl som svek henne, då tror jag helt enkelt att hon gav upp, ville inte mer. Hon försökte redan hösten 1980 att ta sitt liv, men då misslyckades hon.

Det känns som ett annat liv detta att ha en mamma. Ändå finns hon nära mig på något märkligt sätt. Minns att jag kom ihåg hennes skratt flera år efter hennes död. Sen en dag mindes jag det inte längre, kunde inte höra det inom mig. Det var tungt.

Det var faktiskt mamma som fick mig att börja tro på ett liv efter detta. Hade inga tankar på reinkarnation och flera liv innan den där sommaren 1981, ett halvår efter hennes död, då hon kom till mig och syrran under samma vecka, trots att vi var på helt olika platser. Det gick liksom inte att bortförklara som drömmar och tillfälligheter.

Det var en fin gåva av mamma att ge oss det hoppet, även om det har varit upp och ner för mig gällande det andliga genom åren. Men någon slags grundtro gav hon mig om att det inte tar slut när kistlocket slår igen.

För många år sedan intervjuade Aftonbladet mig om händelsen, se klipp:

I år fyller jag 60 år. Det går liksom inte in i skallen på mig. Åldrandet är en pärs tycker jag. Svårt att förlika mig med allt vad det innebär. Finns inget positivt med att bli äldre. Samtidigt som jag tidigare sagt är alternativet sämre.

Varje år vid mammas dödsdag är det lite tyngre, även om jag idag inte sörjer på det sätt jag gjorde under en period. Tiden läker inte alla sår, det är ett ordspråk jag inte riktigt förstår. Tiden kan mildra och gör att man accepterar och kan minnas det fina och tänka på det som var bra. Så är det för mig i alla fall. Tänker på henne ofta och vet att en dag kommer vi att träffas igen.

Ann-Britt Pettersson 23 oktober 1947 – 3 januari 1981