Mammas dödsdag

Åren går så fort. Återigen dags för mammas dödsdag. Egentligen så skulle jag ha tagit mig till mammas grav idag, men jag pallar inte att ta mig så långt såsom jag mår. Gikten är bättre, men inte helt bra.

Min mamma tog sitt liv idag för 32 år sedan. Fatta, 32 år! Dom minnen jag har av henne när det handlar om rent fysiska saker är få. Det allra mesta ryms i en Oboy-burk förutom ett fot som står i en gammal ram.

När jag öppnar burken så hittar jag några småfoton, tagna i sådana där fotoautomater som fanns förr i tiden. Ett grönt papper från 1976 från Akademiska Sjukhuset som heter identitetskontroll. Förstår att det var dåtidens passerkort. Mamma hade också ett sådant där tjockt kort med alla sina uppgifter på som var som ett sjukhuslegg. En tandvårdsräkning på 89:- från 1980-12-22. Hennes pass som var utfärdat 1977-06-15. Där står det att hon var mellanblond, hade blå ögon och var 163 cm lång.

Mamma gifte om sig några månader innan hon dog. Ett äktenskap som uppenbarligen inte var rätt för henne. I burken så finns notiser och en bröllopsbild. Jag hittar också en notis som har rubriken Kvinnomisshandel i Uppsala. Minnena av den händelsen kommer tillbaka och hatat lurar bakom hörnet mot pappa när tankarna på hans agerande återigen finns inom mig.

Medlemskort i Konsum Uppsala som var giltigt mellan 25/4 1978 – 30/4 1979. Ett personbevis på skrynkligt papper utfärdat 1980-07-17. Försäkringsbesked från Försäkringskassan daterat 1978-02-14. Ett busskort för januari 1981 och en femkronors-sedel.

Det sista jag hittar i burken är en röd tablettask från Läkerol. Asken kostade 3.20 och ja det finns tabletter kvar i den. Detta är vad jag har kvar efter min mamma som tog sitt liv för 32 år sedan.

Förra året så fick jag reda på exakt hur det gick till. Det smärtade mig något enormt att få den informationen, men det var någonting som jag kände på mig. För att när jag fick reda på detta så förstod jag att hon använde sig precis av den metoden som vi pratade om någon vecka innan hon tog detta självmordsbeslut. Att jag var delaktig i detta på ett sätt som jag misstänkt. Den vetskapen gör ont i mig och då spelar det ingen roll att det gått 32 år. Den taggen är utdragen men såret läker aldrig helt.

Jag sörjer inte mamma på det traditionella sättet längre. Det var många år sedan jag slutade med det. Jag har inga problem att prata om henne och det som skedde. Men jag längtar efter att få träffa henne och få prata med henne. Längtar efter att få höra hur hon tänkte (eller inte tänkte) när hon tog detta beslut att lämna mig och min syster.

Visst ja, i burken hittade jag också detta. Som jag tycker passar bra tillsammans med det andra:

Ann-Britt Pettersson som var min mamma, valde alltså att lämna jorden vid 33 års ålder. Ju äldre jag blir, ju mer märkligt blir detta faktum. Jag minns ju när jag själv passerade 33… mitt i livet och mycket som hände för mig. Visst, jag dras också med ett mörker som ibland sänker mig, men för mig blir ljuset allt starkare och att vilja lämna jorden frivilligt känns väldigt avlägset för mig.

Vad gör att man tar ett sådant drastiskt steg? För mamma tror jag att det handlade om att hon var förgiftad av både tabletter och alkohol vilket gjorde att hon inte kunde tänka klart. Det tror jag är huvudorsaken och jag vet själv att när jag är berusad så blir verkligheten en helt annan. En svart plats att vara på många gånger. Så det tror jag är huvudorsaken. Frågan är ju bara om det hade gått att rädda henne? Jag var 15 år och hade själv knappt vatten över huvudet i mitt liv. Flängde fram och tillbaka i livet och fick inte bo där jag ville.

För 32 år sedan så fick jag beskedet. Det glömmer jag givetvis aldrig och jag ser allt framför mig. Töcken var det och fortfarande så kan jag banna mig själv för att jag var så svart-vit på den tiden. Att jag inte förstod bättre innan hon dog. Men att lägga sådant på en 15-åring när det fanns så många vuxna runtomkring henne, det förstår ju även jag att det inte fungerar. Men metoden… (;-(

Ja, jag försöker vila i det faktum att hon finns med mig nu och att hon kom både till mig och min syster ett halvår efter sin död för att säga till oss att det var ok. Jag måste vila i det och acceptera. Jag vet att många säger att jag fastnat. Fastnat i det gamla och i det förflutna. Att min förmåga att se framåt inte finns där. Visst är det så många gånger. Jag är ibland bara tacksam över att finnas till och att ha orkat så här långt. Ibland så förstår jag inte riktigt vart åren tagit vägen. Men visst har jag fastnat. Det är dock bättre än att duka under helt. Jag försöker hela tiden, det ska ni veta. Hela tiden.

Men för det så kan jag ju sakna henne utan att för den skull bara klänga mig kvar vid det som är gammalt och dött. Tanken på att hon inte fick krama mina barn gör ont. Att hon inte fick vara med kroppsligen så att säga. Att hon liksom flydde ifrån mig och mitt liv. Så känns det ibland. Då spelar år och siffror ingen roll. Den saknaden kommer alltid att finnas där inom mig.

Älskade fina Ann-Britt! Snart så ses vi.

Annonser

4 tankar om “Mammas dödsdag

  1. Jerry Inläggets författare

    Tofflan: Tack! Ja, det är en saknad, något som fattas mig när jag tänker på min mor. Det blir än mer tydligt när hon fyller år och när hon dog.

  2. Jerry Inläggets författare

    Ann Helena: Kan inte fokusera på att sammanfatta mitt liv i text. För rörigt fortfarande i mitt inre, även om det blivit bättre. Jag försöker vara stolt och se det positiva med mitt liv. För trots allt så har det gått ok för mig. Tack för fina ord och kram tillbaka!

  3. Ann Helena Rudberg

    Jag tycker du ska leva ett långt liv här på jorden innan du får träffa din mamma. Skriv en bok om det som hände! Du har förmågan och insikten. Du kan hjälpa någon annan med att skriva. Jag ställer gärna upp och läser manus om du vill. Jag håller med dig om att det var en helsikes börda att lägga på en 15-åring, känslig ålder. Vet eftersom jag har tre pojkar själv. Var stolt över att du har klarat av ditt liv så här långt med törnar, uppförsbackar och annat. Stor kram.

  4. Tofflan

    Många kramar till dig idag! Att förlora en förälder är alltid ledsamt, men att förlora en förälder i förtid och på det sätt som du gjorde är bara fruktansvärt. Tänker på dig!

Kommentarer inaktiverade.