För mig är det så lätt att känna mig övergiven. Jag vet att det inte är sant intellektuellt. Ändå drar ”gamla föreställningar” igång när jag inte har någonting planerat och sitter hemma. Man kan säga vad man vill om mitt jobb, men då har jag en mening och plats i mitt liv. Vet att tiden där är begränsad och kanske är det detta som stressar mig? Tiden är brutal på det viset. Lika för alla. En dag tar det slut, oavsett vad det handlar om. Acceptans och nya mål. För mig ett livslärande.

Ensamhet lite för länge i min värld är inte bra för mig. Ömklig och nedstämd. Har så svårt att ta initiativ till att träffa någon och liksom göra saker. Som om jag tror att ingen vill umgås med mig och det vet jag är gamla föreställningar från förr. Men detta tar över och jag klarar inte att bli avvisad oavsett vad det gäller. Det är nästan så och då speciellt om det är något som rör mitt hjärta. Blir som en ond cirkel där den enda trygghet jag då vet om är status q, vara i det jag känner igen, även om det inte är bra för mig.

Vet att det finns människor omkring mig bara jag hör av mig. Men jag vill inte besvära och vara i vägen. Tänk, så svårt det är att få bort dessa föreställningar inom mig! Det gäller flera mörka tankar inom mig och det är som om det förstärks när jag är ensam för länge. Blir ledsen, uppgiven och vill inte mer. Som ett litet barn… som en liten 6-åring kanske? Som fastnat och inte kommer vidare. Känslan av att vilja skita i allt får fäste och det destruktiva inom mig vill ta över… …igen. Det gör mig trött när jag försöker vända på tankarna och så snurrar jag vidare…

Vet inte om jag är riktigt uppriktig bland människor? Vet inte om jag ljuger för mig själv igen? Det tar på mig och jag vill inte ibland, men jag vet att det finns inget alternativ för mig. Har försökt att registrera mig på en dejtingapp, men det går bara inte. Rädslan för att stå upp för mig själv är så stark. Tycker det är så obehagligt. Fattar inte vad det är som gör att jag fortfarande inte mäktar med detta. Det går bara inte.

Övergiven och ensam i min värld. Vet att det handlar om vilja och ansträngning. Som med det mesta i livet på jorden. Vad är det värsta som kan hända? Vem bryr sig om 100 år?