Bestämde mig för att åka till Clabbe och Husbyborgkolonin i onsdags som var planerat sedan en tid, trots att jag egentligen inte mådde så bra efter Igors död. Men en del av mig kände att jag måste göra saker och då att besöka en gammal vän på ett ställe där jag varit många gånger kändes tryggt.

Clabbe bjöd på lunch, grillad lax med potatis. Det kändes fint att prata med honom efter allt som hade hänt i söndags med min älskade kattpojke. Clabbe är väldigt jordad och far liksom inte iväg med tankarna, som jag ibland kan göra och i detta läge kändes det bra.

Han berättade att nästa år har de haft kolonistugan i 40 år! Husbyborg har förändrats mycket på de åren och det är få kvar sen 1984. Några anekdoter om händelser under dessa år var både spännande och dråpligt att få ta del av.

Vi försökte minnas när jag var där första gången, men det var svårt men någonting säger mig att det kanske var något år efter det att jag började på kansliet.

Den årliga filmen från mitt besök:

Hela den här veckan har för mig varit väldigt utmanade på olika sätt och då speciellt inom mig. Mycket har satts på prov och jag har liksom på ett sätt som aldrig förr, tvingats att ”släppa taget” om gamla föreställningar, både medvetet och omedvetet. Stå kvar i ångesten och oron och liksom inte fly. Möta främst obehagliga och tuffa känslor på ett sätt som tagit mycket kraft av mig.

Att då mitt i allt detta träffa en gammal arbetskamrat från förr, som också har blivit en viktig vän för mig, det kändes väldigt bra. Tack Clabbe för att du finns och att du är den du är.