Ger mig aldrig. Vad är alternativet? Falla ner i sådant som jag vet inte hjälper mig längre? No, no, no…

Någonting har hänt inom mig. Jag känner och kan vara ledsen och så, men det fastnar inte. Jag kan känna desperation och ångest som fan över min situation, men det fastnar inte som förr.

Jag reser mig upp. Dammar av mig och tittar framåt igen. Trots allt och i det är jag väldigt glad och tacksam. Att någonting grundligt i mig inte släpper allt och bara faller igen. Som om jag faktiskt lärt mig någonting av historien.

Det fastnar inte som förr. Inte så länge i alla fall.