Sitter och stirrar ut genom fönstret. Lågintensiv ångest som nästan blivit vardag. Lyssnar på nyinkomna bidrag till Eurovision. Känningar på höger sida som jag inbillar mig är njuren som bråkar. Har varit fram och tillbaka i månader nu.

Ingen bra dag. Söndagar och när ensamheten blir även konkret med ett tom hem förstärker bara allt. Vill bara gå och lägga mig igen och aldrig stiga upp igen. Vet vad som väntar på jobbet. Så mycket jobb som inte går på en person. Sjukskrivningar och frustration. Samma problem som alltid.

Vem vinner på att ingenting händer? Att allt står stilla och är som det är? För någon måste ju göra det eftersom just ingenting händer. Provocerande fråga och kanske än mer svar. Någon vinnare måste det ju finnas eftersom ingenting hänt på många år.

Människor demonstrerar mot restriktionerna och samlas i massor. Smittspridningen måste ju frodas och jag förundras över hur kortsiktigt en del tänker. De kan inte känna någon som blivit sjuk eller någon som jobbar på intensiven. Tror de att de bara hittar på? Uppgiven av dumheten och alla konspirationsteorier överallt.

Uppgiven av en del nu. Ingen bra dag. Inte idag heller. Får väl gå ut och vandra igen då.