Vaknar av längtan och ensamheten gör sig påmind på ett negativt sätt. Slår på TV:n och där är det ”Musikhjälpen” och när de spelar julskinkan med Werner & Werner så brister det. Vet inte varför egentligen?

”Vår julskinka har rymt” står för nostalgi med barnen. När vi var en gemenskap och dansade till de två kockarna. Minnen som gör mig både sorgsen och glad på samma gång. Kanske var det därför tårarna kom?

Men idag känner jag mig mer skör. Ensam i så mycket och efter gårdagens uppstramade restriktioner så undrar man ju hur länge till man ska tvingas leva i detta. Hur många månader till?

De ska snart börja att vaccinera men det bygger ju på att tillräckligt många tar det för att kurvan ska minska och Folkhälsomyndigheten sen ska ändra råden till att det är ok att vistas ute i samhället igen och för min del åka till jobbet.

Det känns som om allt bara blir sämre hela tiden och i det finns en stor ledsenhet som ligger i botten när julskinkan spelas. Det blir liksom så att jag kan bli ledsen genom så mycket just nu. Men det är väl så det är…