Del 3 Resan till Storbritannien – Skotska höglandet

Mellan den 27 maj och 3 juni var jag på resa i Storbritannien.

Här kommer några bilder och ord från min resa som sträckte sig över både England och Skottland. Det blir så mycket att jag delar upp det i tre delar. Den första delen handlar om de första dagarna i Bradford. Den andra delen om resan tlll Skottland och Edinburgh och den sista delen som du kan läsa om i denna post, när vi bilade genom skotska höglandet.

1 juni

Jordan körde bilen vi hyrde.

Vi hyrde en svart Vauxhall Astra av 2019 års modell för att ta oss vidare upp i Skottland. Jordan körde fordonet förtjänstfullt både på dit- och hemvägen i flera timmar. Vi tog givetvis pauser så han fick återhämta sig eftersom han var oerfaren att köra sådana långa sträckor som det nu blev.

Lochearnhead

Just själva bilfärderna i skotska höglandet blev en stor del av vår upplevelse de sista dagarna på semestern. Vi såg många underbara vyer och stannade en del för att få ta del av det skotska höglandet. De långa avstånden och att vi bara hade en övernattning, vilket så här i efterhand kanske skulle ha varit minst två, just för att det blev väldigt mycket bilkörning var en del av upplevelsen. Det var intressant att få se så mycket som vi nu fick se genom just bilfönstret.

Lunch i Crianlarich på haket Ben More Lodge.

Jordan hade kört i över två timmar och vi var ca 134 km från Edinburgh när det var dags för vårt första stopp. Vi tog en fika på Ben More Lodge i Crianlarich.

Atmosfären var verkligen ”skotsk” om man nu kan säga så. På bilden ovan sitter jag på en stol som är klädd med en kilt. Möblerna var rustika och allt kändes redigt ombonat på något vis.

Vyerna blev alltmer mäktiga ju längre upp vi kom i Skottland. Här utanför Bridge of Orchy.

Vi tog oss vidare upp i landet och vyerna blev alltmer sagolika. Utanför Bridge of Orchy stannade vi en stund för att ta lite bilder.

Utanför Ballachulish.
Glen Coe. Gubben poserar framför ett magnifikt berg i Skottland.

Glen Coe är en trång dal i skotska höglandet. Dalen omges av fantastiska berg och ögonen for åt alla håll. Vyerna var helt otroliga.

Glen Coe vattenfall tog andan ur mig.

Vi stannade ytterligare en gång för att beskåda det fantastiska vattenfallet Glen Coe som ligger mellan Glen Coe och Altnafeadh vid väg A82.

För mig blev det en av höjdpunkterna och jag hade kunnat stanna där länge för att bara insupa energierna. Vattenfallet tog andan ur mig och ett tag var tårarna inte långt borta. Vet inte varför egentligen, men vattenfall har alltid tilltalat mig. Ser det som ett inre rum där jag får vila och som jag också för en tid sedan mötte min egen 6-åring. Kanske spelade det in, men jag ville bara gråta när jag stod där och tittade och lyssnade på vattnet.

Filmade en del här (som kommer senare i en film om min resa) eftersom jag ville få med mig ”känslan” från detta otroliga ställe så gott det nu gick. Har dock hittat en film på YouTube från Nigel Cole som visar rörliga bilder från vattenfallet som ni kan kolla in tillsvidare.

Som taget ur en Sagan om ringen-film ligger dessa berg vid orten Ballachulish.
Gågatan i Fort William.

En längre paus tog vi i Fort William. Då hade Jordan kört i över 3 timmar på små och sicksackiga väger genom det skotska höglandet och vi var nu ca 231 kilometer från Edinburgh.

En mycket god vegetarisk lasagne åt jag på Tavern som ligger på Fort William High Street. Shoppade också lite fina magneter till mitt kylskåp. Overklighetskänslan var stark inom mig att jag faktiskt nu var där jag var, 1.367,89 km fågelvägen från mitt hem i Sverige. Fort William har över 10 000 invånare, vilket gör den till den näst största staden i skotska höglandet efter Inverness som har över 63 000 invånare och är huvudstaden i området.

Utan Linn och Jordans lugn och entusiasm hade jag känt mig bortkommen och än mer orolig inombords. Det lindrades nu av deras sällskap och att vi kom så bra överens om vad vi ville se, stanna och vart målet var med bilfärden upp till vårt boende i Lewiston.

Skylten till vårt boende i Lewiston. Huset ligger till höger och syns inte på bilden, men det är samma typ av hus.
Här bodde vi! Se den svarta cirkeln väster om Loch Ness sjön.

Adressen vi bodde på var Elmbank, Lewiston, Drumnadrochit, Highland. Vi var framme vid 18-tiden. Vi bodde i ett sidohus som var ompysslat och riktigt mysigt. Två sovrum med två badrum gjorde att vi kunde vila och dra oss undan en stund efter den långa bilfärden.

Många roliga detaljer som denna tavla om Nessie fanns i huset.

Vi tog oss ut på en promenad för att försöka ta oss till Loch Ness sjön. Vi passerade många intressanta saker såsom en liten porlande bäck, flera hus med egen rustik karaktär och sen alla dessa får. Skottland har många får, den saken är klar.

Mitt ute i ingenstans fanns en fungerande telefonkiosk. Var givetvis tvungen att testa den på traditionellt sätt såsom jag gjort tidigare år. (;-)

Promenad mot Loch Ness sjön. En farm, hästridning samt en campingplats gick vi förbi.
Skottland och får hör ihop.
Loch Ness sjön
Linn och Jordan på vandring i skotska höglandet i närheten av Drumnadrochit.
Skotska höglandet i närheten av Drumnadrochit.

Det var mysigt och ibland ganska overkligt att vandra i det skotska höglandet. Så länge det nu varade för mig…

Vägen mot Urqhart Castle fick ett abrupt slut för mig nämligen. Mitt högerben gjorde så ont tillslut och det kändes som det ”brann” i benet. Jag kunde inte gå vidare, vilket gjorde att Linn och Jordan fick gå tillbaka och hämta bilen. Det gick bara inte mer och inombords grät jag. Försökte hålla stämningen uppe för att inte sänka upplevelsen än mer, men det var tufft.

Urqhart Castle

Tyvärr var Urqhart Castle stängt när vi väl kom dit. Hade jag kunnat gå som vanligt hade vi hunnit fram, men nu blev det tyvärr endast fotografier från långt håll. Vi hittade inte heller någon väg ner till Loch Ness sjön. Det var högt stängsel så långt ögat nådde och för att komma nära slottet måste man vara där mellan vissa tider och dessutom betala en avgift.

Försökte att hålla modet uppe, men mitt förbannade högerben sinkade mig mycket den här kvällen. Vi fotade och tittade så gott det gick på det berömda slottet, även om det som sagt var lite på avstånd. Att ta fler promenader var uteslutet för mig och det kändes väldigt tråkigt när vi var där vi var så att säga.

Jordan fixade kvällsmat åt oss alla genom att ta en promenad till den lokala restaurangen.

Lite småkyligt men mysigt var det att sitta ute och äta kvällsmat. Jag unnade mig en pizza med skaldjur på. Vi pratade en del om dagens äventyr, där sött blandades med salt för min del. Smärtan i benet blev bättre ju mer stilla jag satt, men tyvärr förtog detta högerben en del av upplevelsen för mig. Kämpade som sagt med att hålla geisten uppe och att försöka vara i nuet. Ibland gick det bra och ibland mindre bra. Det mest obehagliga i det hela är att jag fortfarande har känselbortfall i stora delar av högerlåret. (Jo, jag har skrivit till min husläkare om en läkartid.)

Middag i det skotska höglandet!

Kontentan är ändå (mycket tack vare Linn och Jordans positiva inställning) en tacksamhet över det jag fått se och att vi faktiskt var på plats i Lewiston, Drumnadrochit, Skottland. Oavsett hälsa är det ett minne för livet att få ha varit med om det jag nu fått vara tillsammans med Linn och Jordan.

2 juni

Vi hade bestämt oss för att åka tillbaka mot Edinburgh klockan 9 på morgonen. Detta för att i lugn och ro kunna se på vyerna på vägen tillbaka. Vi tog då nämligen en annan väg över Inverness. En tanke var först att besöka Urqhart Castle innan vi drog (slottet öppnade halv 10), men vi kom alla överens om att det då skulle bli stressigt att hinna tillbaka till Edinburgh före klockan 15 då bilen skulle vara inlämnad.

Inverness – den största staden på skotska höglandet.

Vi passerade alltså Inverness på vägen tillbaka och det var en bit ovanför där boendet låg. Vi var tvungen att åka uppåt eftersom det inte finns någon bro över Loch Ness sjön och eftersom vi ville ta en annan väg tillbaka än vad vi tog till Lewiston.

När vi var i Inverness var vi längst norrut i Skottland och då var vi 275,54 kilometer från Edinburgh och 537,69 kilometer från Bradford. Jo, jag gillar statistik för den som undrar… (;-)

Utanför Aviemore.

Först kringelkrokar och smal väg, men ju närmare Edinburgh vi kom, ju bättre blev vägarna. Vi åkte genom tunga regnskurar, höga berg och en massa får som gick och betade i godan ro. Tankar på framtid och nutid i bilen, blandat med otroliga vyer och oro för att vi skulle hinna fram i tid gjorde att även min hjärna gick på högvarv.

Lunchpaus vid Kingussie. Vägen heter A9.
Berg vid Pitlochry
Edinburgh

Jordan tog oss hela vägen till Edinburgh och det garage där vi hyrde bilen en och en halv timme före utsatt tid. Vi har lite samma inställning till dessa fordon och jag kunde riktigt känna hur han pustade ut efteråt. Det är verkligen en anspänning att köra så intensivt och mycket som han gjort de sista dygnet. Han klarade det galant!

Eftersom vi lämnade tillbaka bilen tidigare än planerat, gjorde det att vi hann med ett tidigare tåg. Men vad hjälpte det när det återigen var förseningar och strul, som gjorde att vi ändå kom tillbaka till Bradford först efter klockan 18:30. Den negativa bilden av SJ förbleknar när jag nu fått uppleva minst lika struliga tågförbindelser i Storbritannien.

Det var vemodigt att vara tillbaka i Bradford. En vecka bara rusade iväg och vår sista kväll tillsammans var vi trötta, vilket gjorde att vi beställde hämtmat från Nandos. Somnade tillslut även om känslan innehöll mest obehag över dagen som skulle komma.

3 juni

Ville inte åka hem. Känslan var obekväm, men vad hade jag för val? Det var bara att kliva upp strax efter 7. Buss från Bradford klockan 8 som skulle vara framme på flygplatsen i Manchester strax innan kl 10. Stopp i Oldham samt i Manchester stad.

Retningarna gjorde att jag var tvungen att gå på bussens toamugg två gånger. Trots att jag försökte dricka så lite som möjligt ville jag bara kissa. Känslan var inte alls bra när jag anlände till flygplatsen i Manchester. Hittade dock relativt lätt till terminal 1 och gate 9 där planet skulle gå ifrån och närheten till en toalett lugnade ner kroppen en aning.

Det blev en lång väntan och jag var så törstig att jag bara måste dricka, trots risken för nya toalettbesök. Det jag då inte visste var att ”stenen” verkligen var på gång att komma ut (vilket skedde dagen efter) och kanske gjorde det att retningarna och besöken på toalett blev allt mer intensivt? Sen hade jag ju mitt förbannade högerben som värkte… inte undra på att måendet var i en nedåtgående spiral. Men jag försökte återigen att hitta ljusglimtarna och det var då att få återse Frida och katterna.

Strax innan planet gick från Manchester.

Några minuter efter utsatt tid gick då äntligen planet iväg mot Sverige klockan 12:50 ca. Jag hamnade mellan två killar som inte sa ett enda ord under hela resan. Sämsta platsen hittills och att sitta på 18 D mitt emellan så att säga var ganska påfrestande även det. Ja, ni ser det är bara gnäll på gubben så här i slutet på resan, men det var ju så jag upplevde allting.

Hemma strax efter klockan 18 och tala om att jag blev glad när maten stod serverad. Kanske ska jag vara borta lite oftare? (;-) Det var så gulligt av Frida att fixa käk åt en hungrig och lite grinig gubbe.

Sammanfattning

Det var ju i valet och kvalet att jag skulle åka iväg överhuvudtaget just för att jag inte mådde så bra med min njursten och att jag dagen innan resan återigen tog mig till akuten i Uppsala eftersom jag kände sådana retningar i urinblåsan. Ville bara kissa hela tiden och det var så obehagligt.

Läkaren gav mig dock positivt besked om att det var ”stenen” som var på väg ner. Hade jag otur kunde det utveckla sig till en urinvägsinfektion men hon tycket ändå att jag skulle åka iväg till min dotter i Bradford. Som en säkerhetsåtgärd skrev hon ut medicin åt mig om infektionen skulle ta fart. Nu blev det inte så och det tackar jag för.

Men istället fick jag alltså ett ”brinnande” högerben som jag nu i efterhand känner ”förstörde” en del av resan just för att jag kände mig handikappad och ibland hade så ont, vilket gjorde att vi ibland fick ändra det vi hade tänkt att göra. Det gör mig nedstämd och kanske skulle jag ha ställt in allting och satsat på denna resa i slutet av sommaren istället? Så känner jag i alla fall i de mörka stunderna och tyvärr tenderar de öka ju längre tid jag är hemma.

Jordan och Linn i Edinburgh 31 maj 2019. Tack för allt!

Dock i de ljusa stunderna är jag glad att jag åkte. Så glad att få ha träffat Linn och Jordan igen och så tacksam över deras gästfrihet och tålmodighet med mig när jag sackade efter och inte kunde hålla samma tempo som de. Vi fick vara med om mycket och i det ska jag vara nöjd.

När jag har mer kraft och ork ska jag sammanställa alla de filmsnuttar som jag filmat och lägga ut dem på min YouTube-kanal och då kommer jag att se att det mesta ändå var positivt och ljust. Lider nog just nu bara av längtan tillbaka till vyerna och sällskapet.

Det var en bra resa trots allt. Bilderna och minnena har jag kvar inom mig. Tack Linn och Jordan för sällskapet!

2 svar till “Del 3 Resan till Storbritannien – Skotska höglandet”

Kommentarsfunktionen är stängd.