I lördags eftermiddag fick jag ont i magen. I högra delen och det blev bara värre. Fantasierna drog iväg och under natten blev det inte många timmars sömn. Tidigt på söndagsmorgonen steg smärtan så mycket att jag kände att någonting måste göras. Ville inte oroa någon utan skrev en lapp till barnen och tog bussen in till Uppsala.

Den enda akut som finns är den på Akademiska som tar emot människor med magsmärtor. Besökte först Uppsala närakut men där förstod jag snabbt att jag ingen hjälp skulle få. Enda valet var att gå vidare. Smärtorna kom i vågor och precis när det var min tur att sätta mig i ”båset” på Akademiska för att beskriva mina besvär så drog det värsta anfallet igång hittills. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen och det gjorde fruktansvärt ont.

Då trodde jag att det satt i tarmen och att den skulle sprängas. Jag blev inskriven och de tog alla möjliga tester på mig. Fick smärtlindring och ”attackerna” gjorde inte lika ont men de fortsatte att komma med jämna mellanrum.

Fick komma in på akutavdelningen strax före 10 och kom hem till mina barn vid 20-tiden på kvällen. Hela upplevelsen med människor i nöd, läkare och sjuksköterskor som gjorde sitt yttersta för att vi skulle må bra samt all väntan där varje steg tog väldigt lång tid blev väldigt surrealistiskt efter några timmar. Tankarna for åt alla håll och emellanåt kände jag mig väldigt liten och var väldigt rädd för vad det var för fel på mig.

Efter några timmar körde de ner mig för att köras in i datortomografimaskinen. Det var för att röntga min mage och de hade på kontrastvätska och sen när det strålade mig gjorde det så ont på det ställe som de skulle undersöka. Det kändes som om jag stektes och smärtan var outhärdlig. En sådan smärta har jag inte känt på år och dar. Stekt inombords på högra sidan och det tog säkert en halvtimme innan det släppte helt. När jag skulle upp igen på akuten fanns det ingen plats för mig. Fullt av folk i ett kontrollerat kaos. Hamnade i en gång någonstans.

Att ligga och vänta på röntgenresultatet var pressande. Samtidigt försökte jag ha förståelse för situationen, men när klockan bara gick och värken aldrig slutade tog hopplösheten tag i mig. Värken kom fortfarande i perioder, men med smärtlindring var det inte lika djävulskt. Tänk att jag måste lära mig saker och ting den ”hårda vägen”?!! Så gick tankarna hela tiden och jag hade svårt att inte döma mig själv. Tycker inte jag är värd något annat än detta när jag slår på mig själv som värst. Sen finns stunder då jag kämpar och vill förändra en massa saker. De tankarna växlade i mig.

Tillslut blev jag inkörd i ett eget rum och en läkare kom in och berätta att jag hade en 4 mm stor sten i njuren. Njursten beror främst på kosten och att man druckit för lite under en längre period. Att man är överviktig och äter mycket sött och sådant som inte är bra för kroppen finns också med som orsak. Det jag drabbats av var akut uretärstensanfall som är en variant av njurstensanfall.

Det är, som sagt, lätt att jag slår på mig själv och liksom tappar livsgnistan efter en sådan här erfarenhet. Blir ledsen när jag går in och läser min journal och vad jag gör emot mig själv. Vill ju leva och vill må ok och då finns det inga alternativ efter en sådan här upplevelse än att ta sig själv på allvar och inse hur viktig kosten är. Njurstensanfall är inte att leka med och ändå har jag haft tur. Det har kunnat varit en större sten och den har kunnat fastnat någonstans, med än mer smärta och ännu fler komplikationer. Nu gör de ingenting mer med mig eftersom stenen var mindre än 5 mm. Det som gäller är smärtstillande när det blir för mycket och ”stå ut” tills stenen vandrat ut ur mitt system av sig själv. Det kan ta upp till två veckor enligt läkaren.

Det blir dock en uppföljning om ca en månad för att se att stenen har försvunnit. En sak som skrämmer mig är att jag ska ha koll på om jag får feber. Får jag det kan detta bli riktigt otäckt och jag måste till akuten igen. Det stressar en hel del, men jag försöker var lugn i det hela. Vad är liksom alternativet?

Har lagt om min kost för att undvika detta igen. Vågar inte annat. Tänk att det ska behövas sådana här saker för att jag ska fatta hur viktigt det är att jag tar hand om min kropp. Om och om igen återupprepas detta mönster i mitt liv. Är tacksam för att jag lever och att det ändå har gott så pass bra som det har gjort. Ska ta mig till jobbet i morgon och försöka. Två dagar nu har jag ”bara” tvingats ta smärtlindring en gång om dagen och då nattetid, vilket gör att jag vågar ta mig till stan i morgon.

Tyvärr är kostråden väldigt skiftande och splittrande när det gäller att förebygga njursten. Drick mer vatten och undvik sötsaker är väl de klaraste direktiven. Tänker också återuppta att dricka äppelcidervinäger två gånger om dagen. Det är visst bra mot njursten. Men på ena stället säger det si och på andra så, vilket gör mig förvirrad över vad som faktiskt är bra eller inte. Lite obehagligt är det allt efter denna i många stycken smärtsamma livserfarenhet. Om det ska komma tillbaka med nya stenar eller om detta var en engångsföreteelse…