När förmågan saknas

Var kommer uttrycket ensamvarg ifrån? Går vargar ensamma? Enstöring låter också konstigt, vad kommer det ordet ifrån?

Photo by Rakicevic Nenad on Pexels.com

Läste någonstans att ofrivillig ensamhet är lika farligt för hälsan som rökning och övervikt. Det skapar en kronisk, lågintensiv stress och får den pågå i alltför många år säger kroppen tillslut ifrån. Högt blodtryck och inflammationer i kroppen som ökar risken för hjärtinfarkt, stroke och demens. Ofrivillig ensamhet skapar också hos många långvariga depressioner, där det i värsta falla slutar med att man inte orka leva längre.

Den värsta ensamheten är i min värld den emotionella ensamheten. Att i djupet på regelbunden basis dela det smärtsamma utan att bli bedömd eller skambelagd är någonting som tär att inte ha. I detta ligger dock en tveksamhet hos mig att våga anförtro mig. Vet inte om det också inbegriper den existentiella ensamheten? Att veta att man både i början och i slutet på ett liv är totalt utlämnad åt sig själv. Med den vetskapen handlar det om att försöka tycka om sig själv så mycket det bara går innan kistlocket slår igen i det här livet.

Photo by Engin Akyurt on Pexels.com

Har då inte ens nämnt kärlek och sådana relationer som plågat mig länge nu. Att älska och vara älskad är begrepp för mig som jag inte riktigt vet om jag förstår. Vad är det att älska? Kan jag älska någon i djupet? Har nog i samarbete med mitt pansarglas sedan 1972 utformat strategier så att jag inte kan bli berörd på djupet och i det inbegrips även detta med förmågan att kunna älska någon.

Det är inte det att jag är känslokall för jag kan känna för någon annan. Det vet jag. Innerliga känslor och att vilja väl. Det vet jag. Men att älska någon? Kan det bero på att jag aldrig själv har känt mig älskad? Aldrig haft någon förtrogen i djupet under hela mitt liv? Ingen livskamrat på något plan? Mitt pansarglas har inte tillåtit någon att komma för nära. Har de försökt, har jag skrämt iväg dem.

Photo by Pixabay on Pexels.com

De motsatta känslorna har funnits där. Hatet och att fördöma. Fördöma andra såsom jag fördömer mig själv. Se ner på och inte ens ägna en tanke. De känslorna känner jag igen och de har varit lätta att ta fram. Varför? För att jag själv möts av dem under mitt liv? Att andra sett mig på det viset? Allt kan väl inte vara självhat? Påhitt och felaktiga känslor från min sida? Hatet har varit så mycket starkare än kärleken i vissa avseenden.

Hur skall man kunna ha förmågan till någonting när man inte vet hur man gör? Det är väl vi många som undrar? När förmågan saknas så tacka fan för att man inte vet hur man ska göra.

Jag har visst haft vänner och människor som brytt sig om mig. Men då ofta på deras egna villkor och på ett sätt där jag hämmats. Där jag backat och ”nöjt mig” med det jag fått för att det är ju bättre än att inget få alls. Eller hur? Att någon tycker om mig, gör ju att jag dras dit och tar det jag får. Ska det alltid vara så? Vänmaterialet i mig är utnyttjat till max, finns liksom bara flisor kvar. Drar inte till mig kärlek kanske just för att jag inte vet vad det är för någonting…