Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.
Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.
Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!
Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.
En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?
I perioder under min skoltid kallades jag för ”badbollen” för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.
Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…
Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.
Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.
Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.
Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.
Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…
Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?
Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?
Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.
Som sagt, varför tror ni jag bloggar?
Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.
Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.
Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.
Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.
Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?
Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.
jerryolsson.se 