Den lille pojken fattade aldrig. Att få sådana bannor för det som för honom kändes så normalt och ok. Han blev totalt vettskrämd av de vuxnas handlade. Förstod aldrig varför han måste åka hem från sommarhemmet och hela tiden få höra hur fel han agerat.

Att få bannor och få så mycket skäll var någonting som gjorde att han slöt allt inom sig. Vågade inte på många många år visa vem han var. Det var ju så fel att tycka om en människa, en person, att visa känslor trots att han bara var sex år. Vad var det för fel han gjorde?

Ibland tror jag verkligen på att vi föds som blanka kort när det gäller kärlek och nyfikenhet. Att vi formas av de upplevelser vi är med om. För pojken var det helt naturligt att vara naken med en annan pojke och utforska varför man är som man var. Men de vuxna reagerade med fördömanden och gjorde pojken så livrädd att han många år framåt aldrig yppade det han hade inom sig. Han skämdes så.

Vad tror du? Föds vi som blanka kort eller är det självklart att en pojke skall gilla en flicka? I mitt fall så har det aldrig varit självklart, men när jag möttes av sådana reaktioner inför det jag gjorde som sexåring så trodde jag under lång tid att det var fel på mig. Att jag var fel och det jag kände var något man inte skulle känna.

För jag har aldrig känt gränserna, att kärleken är begränsad. Inte ens när jag var 6 år gammal.

Annonser