Det är JAG själv som är min största fiende. Det är JAG själv som tänker elakt och negativt om mig själv. Som TROR en massa och till och med på ett undermedvetet plan förutsätter det värsta, för att det liksom är utgångsläget som jag i paradoxen känner igen och tror mig “behärska”.

Ingenting kunde vara mer fel.

Det är just detta som är gamla tankemönster. Där JAG lurar mig själv i att tro att tryggheten ligger i det som jag känner igen, oavsett hur negativt och destruktivt det är för mig. Det är inte ens medvetet många gånger.

Det är så svårt när det blir skarpt läge för mig att även i praktiken förstå detta. Förra veckan var hemsk. Gamla tankar och idéer poppade helt plötsligt upp i skallen på mig igen. Jag blev så förvirrad några dagar och visste inte hur jag skulle ta mig ur allt detta.

Låta allt bero. Andas och bara vara.

För det går över. Tankarna minskar och att inte agera eller göra någonting överilat, det är mitt svar på allt detta som virvlar inom mig. Starka känslor och svar på dem att jag är värdelös, liten och svag. Precis som jag alltid tänkt tidigare och dessutom så flyr jag när jag känner för mycket och inte har kontroll på känslorna.

Att känna på riktigt har för mig varit det allra svåraste. Utan skydd och vägar att fly till. Det är ok att känna alla känslorna. Trots kraftig ångest och beteende som jag inte är stolt över, så är jag ändå medveten om det som sker och då är hälften vunnet. Låta allt bero. Andas och bara vara. Det går över.

Det är JAG själv som är min största fiende till utveckling. Det vet jag ju. Och ändå så blev jag nu så rubbad i mina känslor, att jag under några dagar tappade allt. Det kändes i alla fall så och jag var förtvivlad ett kort tag. Men att låta allt bara komma och sen stå ut oavsett utan att göra något destruktivt. Det är så tufft, men det fungerar. För mig är ju löpningen guld värt.

Vad är alternativet? Vad är det värsta som kan hända? När alternativen att supa eller hoppa framför tåget är någonting som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig ta till, vad är då alternativet? Vad är då det värsta som kan hända?

Det gör ont ett litet tag och sen tonar det ut… om man låter det göra ont. Pratar med sig själv och frågar sig själv vad detta står för. Inte försöker fly och göra allt för att slippa känna även det jobbiga för då minskar det onda, sakta men säkert. För det är JAG som är min största fiende, inte du eller någon annan. Jag har makten i mitt liv, ingen annan.

Sen att jag återigen hamnar i samma känsloscener i det här livet, det är en stor lärdom i det som för mig är väldigt tufft att inse. Men jag kämpar med det… och någonting har jag lärt, det vet jag. För det så försöker jag klappa mig själv på axeln. Nu har jag dessutom tagit tjuren vid hornet i en känslomässig sak och varit så jävla ärlig jag bara kan… det vet jag är det bästa och det gör att inga vägar bort i lögnernas alléer är möjliga. Vet att det kommer att känns skönt på sikt.

Annonser