Den förbannade längtan…

regnbågsflagga

När jag igår såg de rörliga bilderna på mig själv så triggades mörka känslor igång inom mig. De känslorna som jag har försökt att bearbeta och se på med andra ögon under många år, det kändes då som helt bortblåsta.

Det är starka krafter att stå emot. De triggar igång det sämsta inom mig och det som vill mig illa. Nog kan man säga att det bara är att skärpa till sig och bestämma hur man vill vara. Det är så lätt för människor att haspla ur sig sådant som direkt sätter sig som giftpilar i en. Som bara bygger på det negativa, men det är just detta som jag har försökt med under året, men som igår liksom bara föll.

Det handlar inte längre om att jag tycker synd om mig själv. Det har jag gjort i många år och jag har inte sett hur egoistiska mina ord varit. Bara skrivit på om mig själv och mina egna problem. När jag tänker även på detta så fylls jag av än mer självhat. Samtidigt så finns det ju där, att bryr inte jag om mig själv, vem fan ska då göra det? Det är liksom inbyggt en viss form av ego, som måste finnas där för att man inte helt ska gå under och göra sig själv osynlig.

För när jag går tillbaka och läser så fylls jag av icke så smickrande känslor inför mig själv. Det gäller givetvis inte allt jag skriver, men där jag ömkar och inte ser någonting annat än mina egna problem. Då hamnar jag där jag nu befinner mig. I ett mörker av tankar och känslor. I ett så starkt hat att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Försöker hitta strategier och använda mig av de verktyg jag har. Ibland funkar det, men ibland så går det inte alls.

Grunden är att jag inte förmår att unna mig kärlek. Det låter nog väldigt konstigt för många, men så är det. Tanken på den längtan jag har fyller mig med så motstridiga känslor att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Åren går… …och jag förmår inte att bryta igenom detta själv.

Homosexuell och stolt? Hur kommer jag dit? Att jag accepterar mig själv fullt ut? Utan att skämmas och skygga inför er läsare och de som finns omkring mig. På fullaste allvar så tror fortfarande att de som vet, men som aldrig pratar med mig om detta, de skrattar åt mig och hånar mig. Inte öppet och inte inför andra, utan i sina egna tankar.

Det handlar ju om egna projektioner och hur jag tror att det är. Hur jag själv uppfattar den jag är. Det vet jag med intellektet, men mina känslor och ibland vet jag inte vad, säger mig någonting helt annat och det är väldigt jobbigt. Det tär så oerhört på mig att försöka slå bort detta och inte bry mig.

Ibland så vet jag inte vart jag ska ta vägen med min längtan. Den förbannade längtan… Homosexuell och stolt?

Min första tanke var att jag bara skulle lägga ut bilden med texten längtan. För att jag ändå ville visa hur det är i mitt liv nu, men att jag inte skulle skriva om det som finns inom mig. Men nu när jag satte mig ner och lät hjärnan få spela fritt, då kom de här orden.

Försöker vara så ärlig jag kan emot mig själv. Och mot er som läser, även om det kan bli pretentiöst och högtravande kring min egen längtan och person.

Mina verktyg som jag hade tidigare till flykt såsom alkohol och mat, de finns inte längre. De sakerna kan och får jag inte ta till när jag mår dåligt. Det är pennan jag måste ta till och jag måste dessutom våga stå för orden, även om jag på ett plan skäms över min längtan. Jag vet inte vad jag vill egentligen längre, förutom att jag längtar så oerhört efter beröring och någon man att krama om. Någon som älskar mig för den jag är. Bara att skriva detta, det är svårt för mig. Att jag längtar efter en man. En man som längtar efter en annan man.

Tänker ibland så mörka tankar kring detta och det går inte att skriva om allt. Önskar att jag bara kunde släppa taget och tillåta mig att längta efter en man, även öppet och på ett sätt så att jag själv kan vara stolt över den jag är.

Näst sista dagen på året. Ett år som återigen avslutas i ensamhet. Misslyckad och så trött på mig själv och den oförmåga jag har. Har försökt att vila i det och hoppas på mirakel, men det fungerar ju inte. Klarar heller inte av att söka aktivt längre. Den biten har jag testat med resultat som bara fått mig att avsky mig själv ännu mer. Snurrar runt i min egen ömklighet av motstridiga känslor.

Bara det att jag skriver såsom jag gör. En del av mig vill att du ska läsa och förstå mig, en annan struntar i allt och skiter egentligen i vad folk tycker. Men vem vill inte bli älskad och känna sig behövd i det mest grundläggande för oss människor? Det så kallade skyddet jag har är inte sunt alla gånger och då blir det så här motstridigt inom mig.

Annonser