Söndag, måndag och tisdag var tre fina dagar. På alla de sätt och vis. Kände ett litet hopp, en strimma, en andemening om att jag faktiskt var värd att få må på detta vis nu under en längre period, men inte då… det blev som det brukar…

…så tacka fan för att orken tryter och hopplösheten försöker ta tag i mig igen.

Det får ju aldrig vara riktigt bra, för länge. Så verkar planen vara inskrivet i mitt DNA, nu och för all jävla framtid i detta liv. På ett redigt utmanande sätt tamejfan hela tiden och i väldigt långa faser i denna snart halvsekellånga existensen.

giktolja.jpg

Ikväll så tog jag en diklofenak. Så erbarmlig tröttande och mer orkar jag knappt skriva om skiten. Nu i andra stortåfotleden förstås. Må vara dumdristigt, men jag tänker fanimej fortsätta med den kost som får kilona att rasa, som gör att innersta hålet i skärpet redan nåtts och som får resten av kroppen att må så otroligt mycket bättre än för tre månader sedan.

Blundar, ber om nåd och hoppas att det bara är någon tillfällig knäpp som stortåfotleden fått. De förebyggande tabletterna jag tuggat i mig nu i veckor verkar alltså inte fungera. Så erbarmligt tröttande. Nya tabletter igen alltså, dessutom ytterligare en som ska lindra diklofenakens härjningar med kistan, jag säger då det…

Ett tag så blev jag som jag brukar, uppgiven och så trött på allting… …men se det försvann ganska fort, för nu känner jag bara att jag kör på! En röd jävla stortåled ska inte få stoppa mig. Inte den här gången heller!
(Många svordomar blev det, sorry för det)

Annonser