Högst upp så ligger Mariasalen. Där hyr ibland inomkyrkliga organisationer och församlingar in sig för möten, seminarier och föreläsningar. Många gånger så måste det förberedas lite innan för att kolla status på den tekniska utrustningen. Testa och se till att allt är ok när de drar igång på morgonen.
De grejor som jag har ansvar funkade bra igår när jag testade dem, men en annan sak som jag inte riktigt kan funkade inte i morse. Han som kunde just den här grejen hade inte kommit så det var bara att ta sig upp och försöka få fart på även detta.
En släng av sociala fobier har jag ju fortfarande och att gå upp och försöka fixa en sak när massor av folk sitter och stirrar på en, det är inte roligt. Sen om det liksom inte lyckas ganska direkt så blir det ju bara värre. Jag pratar på om jag vet inte vad och vet inte riktigt vad jag ska göra. Tittar inte upp och ser på folk som sitter framför mig. Hujedamej.
Men tillslut så kommer jag på det, vad som är fel och får äntligen fart på projektorn! Tar mig ner för trapporna, mumlar något innan om tack och hej, jag är nöjd men har andan i halsen och ett par svettpärlor har hittat ut. För det är nästan alltid en pärs att behöva gå upp på konferens och fixa saker MITT I en sittning. Fast det är ju så att när jag sen lyckas lösa någonting så blir jag ju glad för att jag klarade av det. Kan ju låta larvigt, men för dig som inte har haft ångest i stora människomassor där man exponeras och blickarna är på en, då är det nog svårt att förstå detta och vilka proportioner det faktiskt kan få, åtminstone när jag inte mår så bra i själen.
Resten av dagen fortskred sen som vanligt förutom att jag försöker ordna till någonting inför att huset fyller 20 år. Stiftets Hus blir 20 år! Men det är ju så att tar man initiativ till någonting så blir man ju liksom lite ansvarig för att driva allt vidare och så känns det just nu. Men en filmvisning (filmade själv 1994), lite lätt förtäring och mingel blir det nog.
Dagen tvekar vi om och om jag ska vara ärlig så vet jag varken ut eller in just nu. Samtidigt som jag vill att det inte ska glömmas bort, så känner jag ändå inte för att vara så ansvarig som det känns som om jag är på väg att bli nu. Men kanske är det en bra utmaning för mig? Ett steg vidare i modet att våga?
En tanke vi har (det var 4 st som hörsammade inbjudan på intranätet) är att bjuda in de som jobbade i mars-april 1994 på kansliet. Problemet är bara att när vi nu kollat in vilka det är och gjort en lista på alla så är det väldigt många och då känns det som om hela den har saken växer lite väl mycket. Men det vore ju roligt att få med de gamla goa arbetskamraterna på jubileet. Som sagt, vet varken ut eller in hur man ska gå vidare med detta.
Men för att det ska bli något, så kanske jag måste engagera mig helt och fullt? Ta initiativ och vara den som leder allt framåt! Så känns det nu i alla fall.
I morgon kommer barnen! Då firar jag i alla fall inom mig att de ljusa och fina veckorna åter är tillbaka!
jerryolsson.se 