Vera och Anna bloggar på Lotusblomster

En fin historia är den om Vera och Annika.

En bit in i livet så vågar de… de hoppar… och finner varandra. På en parkeringsplats i Falun och de bara vet.

Att våga, att ta steget och sen strunta i vad omgivningen tycker. Följa sitt hjärta och vara lyckligare än man var tidigare. Fin historia!

Min egen skilsmässa var ur ett egoistiskt perspektiv jobbig och är det faktiskt vissa dagar fortfarande, men att veta att A idag är lycklig och har hittat hem, det gör mig faktiskt väldigt glad inombords.

Visst har jag kämpat med detta och speciellt under de första åren, då var det tufft, men att bara se henne i ögonen idag ger mig vetskapen och då vet jag att det inte kunde gå på något annat sätt.

Vet inte om det hade varit lättare för mig om även jag hade hittat någon på en parkeringsplats ganska omgående såsom A gjorde? Nu lever jag fortfarande ensam och lider mer av just detta och att det är jag som är fegisen i familjen som står och stampar.

För jag har ställt över det så kallade egot och ser längre än min eget mående när jag tittar på Anna och Tofflan idag. De är lyckliga tillsammans och jag VET att min före detta fru mår så mycket bättre numera än när vi var gifta. Hon är så värd det för det är en fantastiskt själ på många sätt och vis.

Många har retat sig på henne genom åren men hon har stått upp för den hon är och inte backat och lismat. En styrka som en del inte klarar av. Att hitta fel hos andra och glömma bort sig själv, det är erfarenheter jag tyvärr gjort alltför många gånger i livet.

Jag bär ansvar för mitt eget liv och mina val. Jag är där jag är just för de val jag gjort. Min livsläxa är snart klar känner jag. Att för mig själv våga inse att jag själv är homosexuell är inte så enkelt som många tror att det är. Jag har slitits och sliter faktiskt fortfarande med känslor som jag vet härrör från känslor som inte är mitt sanna jag. Det har tagit många år för mig, för en del tar det hela liv och för andra går det inte alls. De stannar kvar i garderoben och lider. Jag vågar ändå skriva om det jag känner, även om jag praktiskt är livrädd många gånger för relationer och närhet.

För mig står regnbågsflaggan för mångfald. Att kärleken inte har några gränser.Vera och Annika påminde mig om att kärleken inte har några gränser. Att våga följa sitt hjärta är faktiskt mod i den tid vi lever i. Dogmer och tolkningar utifrån religiösa böcker tvingar så många att förneka den de verkligen är och tyvärr så känns det som om vi lever i parallella världar just utifrån vilket samhälle vi kommer ifrån. Det känns också som om det blir alltmer polariserat, även i Sverige. Det bekymrar mig väldigt mycket.

Rädd, orolig och inte duga för någon därute. Sluta sig och tro att allt går över. Inte vara värd en kram, beröring eller någon som vill en väl. Tro att kärleken ska komma till MIG, när det är precis tvärtom.

Ska jag behöva åka till parkeringsplatsen i Falun? (;-)

Lotusblomster (deras blogg)