Jobb & tankar i slingans spår

Eftersom jag vabbat två dagar för att pojken var sjuk så kände jag att jag bara måste in på jobbet idag. Några saker för webben skulle bearbetas och sen skickas ut. Och det redan igår så att säga.. men nu är jag klar och dessutom så fick jag arbetsro. Det var väldigt skönt att kunna jobba på utan att bli störd en enda gång.

Behövde steg, så när jag kom hem tog jag mig en micropaus först för att andas lite och sen gick jag ut… och jag travade på så pass att jag med råge klarade mitt mål på 10 000 steg om dagen. Jag gick *Slingan och lite till… måste säga att när jag får upp farten så går det väldigt bra detta och jag är faktiskt lite stolt över mig själv… att jag inte låter latmasken segra, utan att jag ger mig ut oavsett.

Tankar kommer till mig när jag går Slingan och idag passade jag på att ta bilder på ställen som betytt något för mig. För när jag går Slingan så passerar jag en del platser som finns i mitt minne, både positiva och jobbiga händelser kommer upp… inte alltid, men ibland.

Lekplatsen

Det är alltså en lekplats långt därborta. När saker och ting var över så tillbringade jag tid där, både själv och med de som stod mig närmast i början av separationen. Tankar om för alltid, över och förbi och viss smärta når mig när jag tittar ditåt. För det var liksom just över då och delar av mig mådde inte alls bra av vad de skapade för känslor inom mig.

Så trasigt och så förstört. Knappt någonting kvar av det som en gång var något levande och kanske stort i vissas ögon. Ingen bryr sig, förfallet får fortgå. Alla är bara i sitt och ser inte skadorna. Man orkar inte bry sig helt enkelt. Har nog med sitt.

Projekt 47:73 dog för över 5 år sedan. Det känns visst att passera där varje dag, men inte som ni kanske tror. Saknad över formationen som inte lyckades på ett sätt, samtidigt som det liksom var konstgjord andning ett par år för att verkligen försöka. Visst tänker jag tillbaka på saker och ting som hände och som med det mesta så är det blandat i känslorna. Misslyckande javisst, samtidigt som någonting fundamentalt saknades. Så då kunde det bara gå på ett sätt…

Misslyckat och förstört. Ingenting har hänt. Ledsamt på ett sätt samtidigt som jag struntar i det…

Det är ju inte stort där jag bor så visst är det så att man passerar gamla ställen hela tiden. Detta är ett av dem. Under flera år så gick jag här varje morgon när pojken skulle till dagis. Nu går jag här istället.

2013-05-04

Ibland när vi gick hem så ville han ta en genväg. Han kämpade och var inte så stor, men det gick alltsomoftast. Fina minnen och här går jag förbi varje dag nu när jag kör Slingan. Min fina pojke som börjar bli stor och som betyder allt för mig.

Ledsen kan jag bli över att jag misslyckats med att hålla ihop min familj. Jag vet, det går inte att hålla ihop saker och ting till vilket pris som helst, jag vet, jag vet och JAG VET. Men jag är i alla fall ledsen över det som blev och hur det sedan gick, att det liksom inte räckte hela vägen.

Men om dessa tankar så skriver jag bara under lösen numera eftersom jag är så trött på de förståsigpåare som alltid (i alla fall förr) måste komma med stick och ord som är självklara för mig. Det är MIN resa och MINA känslor det handlar om!

För jag kan bli jävligt ledsen och nedstämd över sakernas tillstånd! Det behöver nödvändigtvis inte handla om detta, utan resultatet av det som blev, såsom livet är idag. Det kanske är att fastna, men det är min reella verklighet jag talar om. Det går, det gör det…

* En runda jag tar runt byn, som är ca 4 km lång och ger mig mellan 5 500-6 000 steg beroende på takt, intensitet och hur jag orkar hålla igång stegen på ett bra sätt.

2 svar till “Jobb & tankar i slingans spår”

Kommentarsfunktionen är stängd.