Vet inte riktigt om jag ska skriva öppet om min längtan. Många tenderar ju att se det som en svaghet att sukta efter närhet och beröring. Läpparnas bekännelse om motsatsen ser jag igenom och därför är det svårt att berätta om den längtan som kommer till mig ibland.

I morse ville jag bara ha någon att krama om och vara nära. Inget annat. Känslan var starkare än på bra lång tid. Det finns ju bara ett par personer i mitt liv som jag har släppt in på det sättet och självklart så tänker jag på dem ibland. Så i morse.

Ibland så blir det nästan jobbigt när denna längtan kommer. Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra av den. Bara att röra och vara nära kan jag sakna ibland så att det gör ont i mig. Samtidigt så har jag det där som förföljer mig i livet, självföraktet och egenkänslan av att det är rätt åt mig att jag nu sitter själv sedan flera år. Jag vet, det är helknäppt men att förtränga detta och liksom bara vara så normal man kan, det har blivit en del av mitt liv. Inte känna för mycket när det handlar om kärlek, närhet och även sex.

Det har liksom blivit en livshållning efter mitt senaste försök med en person att jag liksom inte ens tittar åt någon. Inte ens tänker tanken, mer än på ett flyktigt plan i stunden. Relationer gör mig livrädd och kommer någon för nära så sabbar jag allt så fort det bara går. Nu var det ett par år sedan sist och även om jag träffade en person för ett tid sedan, så kände jag direkt att här finns ingenting för mig. Jag stängde igen dörren direkt för att inte ens chansen till känslor skulle infinna sig. För säkerhets skull.

Kan förstå på ett plan att människor kastar sig in i relationer för att de vill känna närhet och beröring. I morse så hade jag själv kunnat göra det. Men det försvinner ganska fort inom mig då den där delen som stänger av allt tar över. För att det liksom inte ska skada mig för mycket hur paradoxalt det än kan låta. De här åren av ensamhet har härdat mig och lärt mig, sakta men säkert, att förstå vissa saker även om det ibland smärtar så oerhört. Gilla ensamheten är ju något jag jobbat på i flera år nu, eller åtminstone försöka acceptera den.

Längtan finns dock inom mig, precis som inom de flesta normalt funtade människor. Att få känna sig omtyckt, att kunna lita på någon och att bara sitta där tillsammans. Den längtan är svår att prata om just för att jag känner mig svag genom att just prata om detta. Börjar bli som de jag själv föraktar, de som biter ihop oavsett och aldrig vågar se inåt. Därför så skriver jag denna post, för att själv känna att jag trots min längtan är en stark själ som vågar berätta även om det som många uppfattar som svaghet. För det är egentligen precis tvärtom, en människa som bara visar upp leenden och positiva sidor i livet, det får mig att bli starkt misstänksam och ofta så får jag rätt.. det kommer fram helt andra sidor om man skrapar lite.

Kanske är jag själv där för vissa? Än större anledning då att slå hål på den ballongen!

Fast jag är hellre ensam än sitter fast i någonting just för att jag inte vågar vara ensam. Det är ju inte heller bra i längden, att liksom bara hålla ihop för att man inte vågar göra slut av olika anledningar.

Det finns många människor omkring mig, mina fina barn, mina vänner och arbetskamrater, det är inte det… utan det är just den där att älska med stort Ä som jag saknar.