Alice Babs 1998

Vet inte riktigt varför, men jag berörs av det som nu drabbar Alice Babs. Inte för att jag har någon relation till henne på något plan, varken musikaliskt eller på annat sätt, men det gnager i mig när jag läser om hur hon behandlas av de anhöriga efter sin stroke förra året.

Hovsångerskan som nu är 89 år gammal behandlas på ett mycket tvivelaktigt sätt enligt vissa bloggare som har en personlig relation till henne, men när Expressen idag skriver en artikel om henne så låter det på ett helt annat sätt… jag blir då misstänksam och känner lång väg att allt inte är som det ska med sanningshalten i denna tråkiga historia och den bild som kvällstidningen vill förmedla till oss läsare.

Allt började med Ann Allans blogginlägg den 19 april som hade rubriken Du bad mig berätta… lilla sångfågel där ena hemskheten efter den andra radas upp över det liv som Alice Babs idag tvingas leva. Då anade jag bara vem det handlade om, men förstod ganska snabbt att det var just Alice Babs som Allan skrev om.

Hon skriver bland annat:

Hon sa till mig att hon kände en stor vanmakt över att ingen lyssnade till henne, att ingen brydde sig om hennes rop på hjälp, att hon inte fick tillgång till till färdtjänst, eller en sjukgymnastik värd namnet, att hon förvägrades att med vänners hjälp åka till kyrkan, att hon inte kunde nås på telefon och heller inte kunde ringa upp sina vänner, att hon inte fick ta del av sin post och sina hundratals födelsedagsgratulationer, att alla beslut fattades över hennes huvud, att all makt över hennes eget liv hade tagits ifrån henne.
Och det allra värsta; att ingen agerade, trots att man såg.

I detta är ju inte Alice Babs unik, hur många äldre människor tas inte ifrån sina liv alltför tidigt mot deras egen vilja? Hur många tvingas acceptera och bli som levande begravda?

Det är förfärlig läsning och när hon sedan skriver vidare om att de inte får besöka henne och att det på hennes dörr under lång tid stod “Dörren ska alltid vara låst. Vid besök kontakta alltid ordinarie personal” så blir historien än märkligare. Skylten togs nu tillslut ner när ifrågasättandet blev för stort från de som bryr sig om henne, men fortfarande så är dörren låst!

Ann Allan berättar också om en inspelning med Alice Babs där hon säger att hon känner sig levande begravd och inte längre har något att leva för just för att hon är ofrivilligt isolerad.

Alice Babs 2009

Dagen efter så skrev Anna-Lena Lodenius en bloggpost med namnet Att begrava en levande sångerska där hon också berättar om sina personliga erfarenheter kring det som nu drabbar Alice Babs. Kommentarerna efter bloggposten är också väldigt intressanta där de tillkommer en hel del ny information.

Hon skriver om Alice Babs och hur livet blev efter det att hennes man avled:

För ett och ett halvt år sedan avled hennes make och ständige vän och samtalspartner sedan 70 år. När hon långsamt tillfrisknade efter stroken gick det upp för henne att hennes lägenhet var såld och alla hennes ägodelar skingrade. Hon bor med ett fåtal föremål och har inte själv fått välja vad hon vill ha med sig. Hon känner sig ofta mycket ensam.

Sen skriver hon om det som gör att jag inte kan släppa detta som händer Alice Babs. Den bild familjen har av hur hon mår och den bild som vännerna har:

Vi som haft förmånen att få träffa henne på senare tid vet att hon fortfarande är i högsta grad levande och social, vi har skrattat i hennes sällskap, gnabbats med henne, utbytt minnen och berättelser, satt på CD-skivor och hört henne sjunga med i egna inspelningar.

Problemet är att hennes familj har en helt annan bild. De menar att hon blir aggressiv av att träffa andra människor, att hon behöver lugn och ro och att vännerna äventyrar hennes hälsa. De av hennes vänner jag talat med menar att det snarare är familjen som gör henne upprörd, inte minst eftersom de inte respekterar att hon har åsikter och säger vad hon tycker.

Bara för att man blir äldre och behöver viss hjälp så kan det ju inte betyda att livet tar slut och man inte själv får bestämma över vad man vill fylla sin dag med? När jag läser detta så känns någonting väldigt fel i behandlingen av Alice Babs. Att liksom inte ha familjen med sig utan emot sig som det verkar, det måste ju vara väldigt jobbigt. Det vore väl skillnad om man var så borta att man inte visste vad som hände, men i detta fall är det ju inte så.

Alla hennes vänner har fått besöksförbud. Ingen verkar, förutom familjen, få träffa henne! Är det inte någonting i detta som är fundamentalt galet? Lodenius berättar vidare om att hon inte får ha egna pengar, inte sätta upp vilka bilder hon vill på väggarna och att hon också undrar vart alla skivor, inspelningar och foton som hon samlat på sig genom åren tagit vägen?

Tala om fångad och totalt utlämnad till de anhöriga som verkar vilja behandla henne på ett sätt som hon själv inte alls gillar.

Lodenius skriver om mötet med en av hennes döttrar:

Jag har talat med en av hennes döttrar som inte delar min bild av det som händer. Hon tycker att det är viktigt hennes mamma skyddas från omvärlden för att vi alla ska minnas henne från hennes storhets dagar. Jag tror tvärtom att de flesta människor inte har några som helst problem med att se hur sångerskan har blivit äldre, hon är fortfarande synnerligen älskansvärd.

Så för att man blir äldre så ska man alltså gömmas undan? Vilket sätt att se på sin egen mor?!

Tvångsvårdas Alice Babs?

Ja, oavsett vad man anser om Lodenius artikel så verkar hon ju ha på fötterna och hon har ju träffat Alice Babs själv och det är alltså inga andrahandsuppgifter som detta handlar om.

Efter Expressens artikel idag så har Lodenius nu skrivit ytterligare en bloggpost med namnet Ensidig bild av Alice Babs i Expressen där hon dessutom publicerar en egen bild av sångerskan. Kontentan är just detta att förvaltare och familj gör henne mycket sjukare än vad hon egentligen är, för att hålla gamla vänner och de som bryr sig borta. Besöksförbud, en förvaltare som hon inte vill ha och Lodenius påpekar även här att hon har repat sig mycket bra sedan stroken förra året.

Tvångsvårdas Alice Babs mot sin egen vilja eller är detta ett helt korrekt förfarande när man blir gammal i dagens Sverige? Jag tvivlar ju efter att ha läst dessa bloggposter samt Expressens artikel.

Relaterat:
Ann Helena Rudberg – Alice Babs mår bra
Västerbottens-Kuriren – Alice Babs sjuk