Man blir aldrig färdig

Kanske är det tiden och detta att acceptera saker och ting, men just de veckor jag har mina barn så mår jag bra. Känner mig lugn och har faktiskt mer och mer fått någonting som kallas för sinnesro. När jag blir helt ensam så är jag inte riktigt där ännu, men det blir allt bättre.

Vardagarna i ensamveckorna är nästan helt problemfria just nu. Då koncentrerar jag mig på jobbet och finns orken där så jobbar jag lite extra. Då kommer jag hem ganska sent och efter mina egna rutiner så har klockan då blivit ganska mycket. Då funkar det fint.

Mina svårigheter är helgen då jag är ensam. Fredagen då gör mig orolig och det är i det jag nu måste sätta in mina krafter för att även den helgen ska kännas om inte bra, utan ok. Gammalt tänkande börjar försvinna med detta att jag faktiskt är värd mer än att bara låta helgen gå där destruktiva tankar får fäste.

Äldre blir jag ju oavsett och kanske är det just tiden och de upplevelser jag gått igenom som gör att jag blir alltmer accepterande och lugn inför mig själv. Det gäller liksom att förstå vad som är viktigt i livet och inte ta strider om sådant som bara dränerar mig själv. Inte ta till sådant som gör mig orolig och svart.

Utan alkohol så växer jag så mycket mer. Då tar livet positiva steg framåt. Med alkohol så stannar jag upp och känslorna förstärks, många gånger på ett negativt sätt som tar dagar att reparera. Det handlar om ett nötande och förmågan att acceptera sig själv. Att jag liksom är värd någonting bättre än det som drar ner mig. Det har varit en mångårig, ja om inte en livskamp att kunna tycka om sig själv, åtminstone så att jag kan se mig själv i spegeln utan att må illa. Faktum är att alkoholen får allt mindre plats i mitt liv och det på ett sätt som liksom bara är naturligt. Så känns det i alla fall. Planerandet är nästan helt borta, även om det fortfarande händer att sådant förekommer i de helger då jag är själv.

Vet inte om jag ljuger för mig själv nu eftersom ätandet blivit värre på sista tiden. Jag kanske bara flyttar omkring mina destruktiva drag? Fast jag vill ändå tro att jag pytte pytte utvecklas åt rätt håll. Fast äta istället för att dricka, det måste ju vara något bättre? Visst, kilona blir fler och det påverkar ju också negativt, men jag får i alla fall inte dessa dippar då.

Det finns hopp för gubben. Kan jag vända, så kan fler! Acceptans, förståelse och att liksom låta vissa saker vara. Det går åt rätt håll även om jag tror att jag aldrig blir helt färdig. Och det tror jag är så viktigt just den vetskapen! Man blir aldrig färdig! Däri ligger nyckeln till att fungera tillfredsställande. Man får vila och mår bättre, men att må topp tror jag är en utopi för de allra flesta, även för de som alltid säger sig må så bra och där allt är tipptopp. Kan man acceptera det så har man kommit långt.