Om den så kallade döden

1210

Ser på ett program där de tassar kring döden. Där det är så svårt att närma sig det mest naturliga av allt. Att vi alla ska dö. Det är lika naturligt som att födas, vi ska alla dit en gång och jag är ganska säker på att många blir väldigt förvånande när de dör…

…för de dör nämligen inte!!

Vi går vidare och summerar en stund. Summerar vad jordskolan gjort med oss. Vårt medvetande och den vi är just då. Jag erkänner villigt att jag funderat mycket på vad medvetandet egentligen är, men jag tror att vi alla alltid har med oss vårt eget medvetande, den vi är så att säga. En bank som vi bygger på med känslor och kunskaper.

En del säger att vi bara dör och att allt är svart sen. Så deprimerande för mig och så räddhågset att inte ens våga höja blicken. Så trodde jag också en tid mitt liv. Var helt övertygad om att allt bara tar slut. Men när min mamma, som då varit död i ett halvår visar sig för mig och kommer fram och ger mig en kram, då förändrades allt. Först trodde jag att jag drömde och inbillade mig, men när min syster berättar exakt samma historia under samma tidsperiod, då blev jag helt övertygad. Vi dör aldrig, vi byter bara fokus och anpassar oss till andra spelplaner.

Om den så kallade döden så vill jag bara säga att det är ingenting att vara rädd för. För vi kan inte dö. Det vi ska vara rädda för är hur vi beter oss på jorden mot våra medmänniskor. Det ska vi frukta och vara rädda för. Karmalagen är en realitet för mig och jag vet idag att det vi ger, det får vi igen. De som inte ens ids tänka i dessa banor är rädda och vill liksom inte ta ansvar för sina handlingar. Det är för just de som det blir jobbigt att leva på jorden. Att vara medveten är en stor lärdom, för jag anser att karmalagen styr oss alla och de som inte vill lyssna på det örat, det är just de som får det svårast, just för att vakna upp och förstå att deras handlingar har stor betydelse.

Vi har alla ett stort ansvar för de handlingar vi utför, i det stora gentemot familjen och i det lilla om man tror sig kunna snylta på andra med till exempel hyresskulder på mångmiljonbelopp eller ett liv där det alltid är alla andras fel. Eget ansvar är det viktiga och sen om man försökt och ändå misslyckats så är det ändå en positiv erfarenhet som ger kraft i det långa loppet. Har man alltid levt på andra och aldrig ens försökt så får man komma åter och gå igenom samma saker igen för att i det djupaste av själen förstå. Jag ber ofta för detta. När det gäller mig själv men också för själar omkring mig. Det är ALDRIG ens fel att någonting går snett, den vetskapen och lärdomen fattar vissa ALDRIG.

Vi dör aldrig. Döden är ett begrepp som är så missförstått. Ja, vi dör från de relationer och sammanhang som vi har idag, men som eget medvetande så går man vidare. Till nya utmaningar och prövningar som passar en bäst. Jag tror till och med att man själv kan påverka detta när man är på andra sidan.

Jorden är en plats för att känna. Alla känslorna och ibland förstår man inte varför. Svaret får man alltid när man har gått vidare. En del skriker skitsnack om mina ord och att det är egentröst, men min egen erfarenhet med mötet med min döda mor har fått mig att tro annat.

Vi dör aldrig, vi bara byter skal och fokus.

2 svar till “Om den så kallade döden”

  1. I natt drömde jag om hur Gazzy låg i min famn. Då vaknade jag, men kände hur hon låg kvar i min famn. Märklig känsla. Kanske hon gjorde det.

Kommentarsfunktionen är stängd.